Det är en intressant och märklig konstvår som pågår. Sydamerikansk konkretism, egyptisk surrealism och polskt avantgarde presenteras exempelvis på Moderna Museet, som om de vore självklara ny- eller återupptäckter. Institutionerna går vid sidan av den då presenterade samtiden och konstruerar istället nya dåtida samtider att återfinna.
     Det är spännande, men samtidigt en smula konfunderande. Den krassa sidan i mig hänför delvis fenomenet till att det är så förfärligt dyrt att göra utställningar med dem som då med större självklarhet, på gott och på ont, inskrevs i sin samtid. Idag saknas därför möjligheten för museer och konsthallar i vårt mer avlägsna hörn att återfinna dem. Men mister du en står dig tusen åter…

Installationsvy © Siri Berg

En svensk målare i den konstruktiva och abstrakta måleriska traditionen har nu fått sin egenart uppmärksammad på Bonniers Konsthall. Siri Berg (f 1921) har varit verksam i New York sedan 1939 och av CV:et att döma gjort endast sparsamma Sverigebesök, då plattformen (och kontaktytorna) saknats för en dåtida större uppmärksamhet. Hon har en lång lärargärning bakom sig och verkar i en abstrakt tradition i Josef Albers anda.
     Det är en liten koncentrerad utställning som visas, intressant i sin pedagogiska tydlighet av de poetiska formproblem som sparsmakade abstrakta målare ofta ägnat/ägnar sig åt. Fokus ligger på verk tillkomna under 1970-talet. Cirklars fasförskjutningar färg- och formmässigt undersöks. Det är en teckenmusik som är tydligt kopplad till dukarnas kvadratiska eller rektangulära ytterformat och spelet med ytornas innehåll.
    I det lite tidigare verket Cycle of Life från 1967 är cirkelns grund upplöst i en mer amöbaliknande organisk framväxtform. Färgskalan är kanske oorganisk (stenartad) men mer naturliknande jämfört med de senare som mer söker skillnadernas egenvärden utifrån ett mer inomhus kontrollerat register. Sammantaget är det en koncentrerad utställning och ett sympatiskt initiativ från konsthallens sida.

Installatonsvy © Edgar Cleijne, Ellen Gallagher

Verk av Ellen Gallagher visades i Moderna Museets sommarutställning för tio år sedan med titeln ”Eklips- Konst i en mörk tid”. Hon söker genomgående bland mediala bilder, tecken, symboler och stereotyper för att skildra och utmana afroamerikaners strukturellt kringskurna världar. På den utställningen visades collage/måleri som med besvärjande manipulationer återfick eller rentav gavs betydelser som visade hur sköra tecken- och symbolsystem också kan vara. Hennes känslighet för bild och visuella kompositioner hade jag bespetsat mig på att få återse i större format, när nu Bonniers konsthall gör en första mer enskild presentation i Sverige av hennes konstnärskap. Men det är inte fallet den här gången, då utställningen är ett samverkansprojekt med filmkonstnären Edgar Cleijne med titeln ”Better Dimension”.

Tyvärr känner jag inte igen den fingertoppskänsla för grafisk form och bild som jag tidigare förknippade som specifik för Ellen Gallagher, utan den här tredelade videoinstallationen ger mer intryck av mainstream. Motivkretsarna finns där som tidigare, d.v.s. undersökningar av afroamerikansk kultur. Här skildras till exempel det reflexmässiga åsidosättande av densamma vid större satsningar på exempelvis infrastrukturella projekt som okänsligt splittrar och delar viktiga miljöer. Det är ämnet i ljus- och videoinstallation Highway Gothic från 2017. I den kombineras film, filmprojektorer och filmvåder med blåkopior som estetiskt självständiga objekt.
     Men utställningsprojektet löper också i väg som illustrationer av jazzmusikerns Sun Ras rymdeposlika tankevärldar. Referenserna höll en sann överskridande 60-tals och världsförbättrar-anda. Den var en del av den faktiska och alternativa, mentala kapprustning i det samhälle som Kennedyeran befäste. För att förstå universum utifrån talmystik, så finns det myriader av lättfilosofiska verk att tillgå. Sun Ra överskred eller utvecklade inte dessa ambitioner särskilt originellt utan är mer välförankrad i den nyandliga myllan, vilket även påverkar Cleijnes och Gallaghers uppföljande verk.

Jag ser fortsatt fram emot en mer ingående presentation av Ellen Gallaghers verk, med exempel som visar hennes hela konstnärliga räckvidd. Möjligheten är det så att även hon har hunnit bli så stor att mörkret över hennes tid i konsten redan hunnit lägga sig.

Stockholm 2018-05-16 © Susanna Slöör