Man kan direkt konstatera att den konkreta konsten i Latinamerika på 1950-talet var relativt snarlik den då gällande europeiska; en förväxling skulle lätt kunnat ske. I utställningen Concrete Matters ingår också en minipresentation av svensk konkret konst, vilket bekräftar den kongeniala estetiken.
     Vad gäller det etiska och de konstnärliga predikamenten kan det däremot skilja något, vilket framgår av utställningskatalogen. I den erbjuds återtryck av ett antal konstnärliga manifest som de olika flyktiga och stundtals rivaliserande grupperna sammanställt. Det är bitvis en roande läsning men med ganska kusliga undertoner här och var. Sekterism och stark övertro på de egna jagen genomsyrar flera av manifesten. Men så var det ju också en tid då vissa konstnärer levde i tron att de gjorde "konst för folket". De latinamerikanska konkret-konstnärernas didaktiska ambitioner går inte att ta miste på, i texterna närmar de sig stundtals totalitär folkuppfostran.

Tteía 1,C, 2003/2012 © Lygia Pape (1927-2004), Brasilien

Med detta sagt bör man också poängtera den höga konstnärliga nivån på flera av de individuella konstnärskapen. Lygia Papes verk, exempelvis, har en fräschör som placerar dem mitt i 2010-talet. I kombination med hennes sena guldtrådsinstallation (Ttéia 1,C), som visas i ett anslutande rum, skänker de ingångar till ett konstnärskap man blir verkligt nyfiken på. Men hon, liksom flertalet av de visade konstnärerna, är numera avlidna; många gick bort redan på 1980-talet. Så det är i sanning en historisk presentation vi bjuds på i Moderna Museets stora utställningshall.

En annan mycket intressant konstnär, och personligen den jag oftast i tanken återkommer till, är den tyskjudiska Gego (Gertrud Louise Goldschmidt). Hennes trådskulpturer är så intrikata, stilistiskt förfinade och dagsaktuella att man har svårt att tro att de är från 1970-talet. En solopresentation av hennes konstnärskap skulle vara en njutning, men tyvärr förmodligen en omöjlig förhoppning.
    Lygia Clarks verk tillhör också de höggradigt förfinade, men här handlar det mer om perfektion i mittfåran, så att säga. Verken bärs av en sorts konkretstämpel vad gäller typmodellen, vilket naturligtvis gör dem konsthistoriskt intressanta, men mindre iögonfallande av andra skäl. En mycket driven konstnär handlar det dock om här. Även hon avled på 1980-talet.

Concrecao,1958 © Louz Sacilotto (1924-2003), Brasilien

Totalt sett finns det mycket att botanisera i på Concrete Matters. Curatorn Matilda Olof-Ors har lyckats skapa en genomlyst och inte onödigt komplicerad presentation. De flesta av konstnärerna är dessutom nya namn för flertalet, får man förmoda. Några kan har dykt upp på biennaler, men försvunnit i mängden av uttryck. Lygia Papes stora trådinstallation lär exempelvis har visats på Venedigbiennalen 2009, men jag måste erkänna att jag inte kan återkalla verket ur minnet.
     Schweiziska/italienska/brasilianska Mira Schendel, däremot, kan man stöta på i andra sammanhang, nämligen inom grafisk formgivning. Hennes innovativa typografiska experiment har fascinerat många genom åren, inklusive mig. Här finns en intressant, för att inte säga genial, mix av neodada och emotionell grafisk form, snarlik den som David Carson experimenterade med något senare. Sorgligt nog avled även Schendel under 1980-talet. Men ett antal av hennes layout- och textbilder kan vi nu se på den aktuella utställningen. En sann fröjd för sinne och öga.

Stockholm 2018-02-28 © Leif Mattsson