Nu har Mårten Castenfors curerat Lena Cronqvists utställning på Bohusläns museum och koncentrerat den runt de senaste 30 åren. Det är mycket nog. Utställningen omfattar ett trettiotal målningar, lika många skulpturer och därtill ett antal grafiska blad.

Det är både en välbekant och en ny Lena Cronqvist vi möter i tre rum med olika karaktär. I det mörka första rummet, Västerhallen, välkomnar fyra av hennes bronsflickor sittande i en ring på golvet. De grimaserar mot varandra. Man kan inte annat än att småle igenkännande åt de trotsiga flickorna. Lyfter man sedan blicken mot målningarna på väggarna runt om, så hänger där Lena Cronqvists drabbande sorgesvit från 2001. Den hon målade efter hennes makes, författaren Göran Tunströms bortgång. De fyra målningarna Pietà, Framkallning, Vita ark och Tomma ark är självporträtt av en åldrande kvinna samtidigt som de visualiserar en tung och ofrånkomlig sorg.
     Satta mot den bakgrunden tycks de grimaserande flickorna räcka ut tungan åt både döden och sorgen. Två poler, två motsatta sidor av livet, en åldrande kvinnas sorg och det busiga barnet. Det är starkt. Som få kan Lena Cronqvist sätta bild på känslor.

Buren, 2000 © Lena Cronqvist	Vallmon, 1985 © Lena Cronqvist

I nästa rum samsas en mängd keramikfigurer, små sittande, liggande eller ihopkrupna flickor på ett stort podium. Även de omedvetna om det drama, som pågår i målningarna runt om. Här domineras rummet av Lena Cronqvists stora självporträtt. Här finns också hennes mer grymma sida i målningarna med de båda systrarna, som hårdhänt leker med sina mamma- och pappadockor. Ofta ganska våldsamt, som i målningen Operation II, där dockorna får ben och fötter avskurna av systrarna, här klädda som sjuksystrar.

Bohusläns museum kallar utställningen Lena Cronqvist – i natur och helfigur. Förvisso i helfigur när det gäller teknik och material, både måleriet, skulpturen och grafiken finns där. Men skall Lena Cronqvist presenteras i helfigur krävs stora och många rum. Man slås av att hon tycks besitta något slags betraktandets glädje, som möjliggör hennes oupphörliga och nästan överväldigande produktivitet. Glädjen över att kunna se och betrakta även i svåra stunder. Lena Cronqvist skall fylla åttio år i år. Det kan man inte märka.  I det första rummet finns en monter med det senaste Lena Cronqvist ägnat sig åt, en samling rakubrända keramiska figurer från 2017. De är lekfulla och närmast måleriska med sin krackelerade glasyr.

Lena Cronqvist är något helt eget i svensk konst. Visst finns påverkan av tidigare konstnärer. Mondrians rutor finns med i bakgrund eller förgrund på några målningar till exempel. Och man kan ana den svenska måleriska traditionen från Ernst Josephson och Sven X-et Erixson. Men hon har en alldeles egen ikonografi. Hennes gestalter återkommer gång på gång i ständigt nya situationer. Ofta är det brutalt, som i ett Norén-drama. Men ett Lena Cronqvist-drama kan på samma gång vara både hänsynslöst och inkännande.
     Tidningen Konstvärlden valde henne till årets konstnär 2014 och gjorde då en intervju där man lite förgäves försökte få henne att berätta om sin konst. Hon svarar: ”Jag tycker man tillrättalägger det en betraktare ser och upplever om man börjar berätta hur man tänkt. Och jag tycker att måleri är måleri och inte ord. Så det blir någon slags krock där.” Så trots alla dessa ord, gå och se själva.

Uddevalla 2018-05-09 © Berit Jonsvik (text och foto)