Marie Dahlstrands måleri kan liknas vid färgrika rytmer. Ibland tänker jag på afrikanska tyger, vilket bara berättar en del av sanningen, för det finns ett djup i målningarna som man kanske inte ser vid en ytlig anblick. Ägnar man måleriet lite tid inser man emellertid dels hur effektivt Dahlstrand kan skapa djupverkan med bara färgen utan att arbeta med perspektivet, dels hur genomarbetad processen bakom varje bild måste vara. 

På senare tid har man kunnat se större hela färgfält i Marie Dahlstrands verk. Hon har gjort plats för ett lägre register och längre notvärden än de myllrande åttondelarna vilket skapat en annan puls. Hos Galleri Thomassen hänger flera verk som gått ännu längre och tangerar det ambienta. Ofta arbetar Dahlstrand med flera olika medier i samma bild, akryl, olja och spray omvartannat, där ytegenskaperna ger ett skiftande djup. Men i de här bilderna är färgen tunnare och plattare. I ett mindre rum hänger också tre collage som klippts ihop av skisser eller kasserade målningar på papper, som av titlarna att döma, Notes I, II och III, är anteckningar presenterade för att berätta om en pågående process.
 
Att hitta sitt uttryck tar lång tid för en del medan andra relativt snabbt landar i ett sätt att måla. Hos Marie Dahlstrand fanns det tidigt en identitet och en personlighet som varit lätt att hitta in i och som har gett betraktaren fast och förutsägbar mark att stå på. Det kräver ju inte bara mod och övertygelse från konstnärens sida om en kursändring ska fungera, det handlar också om att betraktaren ska ha en plats på den resan.
     Man kan säkert dechiffrera utställningens titel, Dropped line, på flera sätt men en tolkning kan vara att Dahlstrand nu har börjat släppa en linje som tidigare ganska konsekvent pekat i en riktning. Hur långt och vart det kommer att bära vet förstås ingen. Själv är jag övertygad om att det kommer att bli bra, den enda frågan är hur jag kommer att förhålla mig till förändringen.

Galactic picnic © Marie Dahlstrand	Shallow Wather © Sara Möller. Foto Mattias Hok

För en bredare publik är Sara Möller känd för sitt verk Pissed Elin, skulpturen tillägnad Elin Wägner, som skapade stor debatt 2017. Möller är utbildad keramiker på HDK, Högskolan för Konst och Design i Göteborg. Och man kan börja med att konstatera att det känns välkommet med en keramiker som både utnyttjar och utmanar materialet i en tid där allt fler konstnärer verkar ägna sig åt keramik lite vid sidan av – kalla det Kristalova-effekt eller inte. Keramiken är för övrigt långt ifrån det dominerande materialet i utställningen utan här har Sara Möller byggt skulpturer och objekt också av trä, sten, siden, kaninpäls, porslin och brons. Bland annat.

Trots mängden material och former känns utställningen aldrig spretig och här hjälper förstås en sammanhållen färgskala till. De keramiska objekten har fått spela mer tematiska roller i rummet, som stelnade lavaströmmar eller mollusker, par om par i olika stadier av kontakt eller kommunikation, men också som delar i två platsspecifika installationer.
     Det som gjorde störst intryck på mig var emellertid ett par gjutna bronsobjekt. Den hängande Excellence of humankind, en trädgren avslutad i en sked med en kniv stucken igenom skaftet, men framförallt Annexus, återigen trädgrenar, spretande med skedavslutningar, men här med tre äggformade objekt i skedarna. En skulptur som tar för sig samtidigt som den utstrålar skörhet stående på sina tre hopplöst taniga trädgrenar till ben.
     Till slut måste också presentationen av de tio skulpturerna eller skulpturgrupperna nämnas. Jag kan inte minnas när jag upplevde det här rummet hos Galleri Thomassen så estetiskt senast.

Göteborg 2018-10-18 © Olle Niklasson