Virgil Dejarv tar ett helhetsgrepp på Galleri PS med sin utställning Nya normala landskap II. Vanligt brunt omslagspapper är spänt runt hela galleriet. Med säker hand placerar sedan Dejarv ut målningar på väggarna. Han bygger ihop de två små rummen och förvandlar galleriet till en enda rymd, till en värld befolkad av Virgil Dejarvs underfundiga anakronismer.
     På den lilla väggytan mellan entrédörren och fönstret placerar Dejarv en smal lång och helt vit målning direkt på det bruna pappret med ena kanten utstickande. En svartmålad trälist är fastspikad under målningen och bildar en lång horisontlinje. En text är målad på det bruna pappret: it's a very empty horizon yes? Yes maybe. Dejarv leker med perceptionen och med oss, med vad vi uppfattar. Bästa horisontlinjen är titeln.

I utställningens största målning, Kulturlandskap exploderar den röda färgen på duken. Svarta streck tar mått på den röda eruptionen och fyra små förödda landskap är infogade på rad, som ville de berätta om tiden efter. Den vita texten på de svarta remsorna längst ned lyder: – Här har jag varit – Jag oxå! De svarta textremsorna återfinns frekvent i Dejarvs målningar och är ofta en slags absurd goddag-yxskaft-konversation.
     Dejarvs landskap är vackra och måleriska, men samtidigt utstrålar de ett dolt hot, oklart vad. Skymd klotgrill är en målning av ett frodigt landskap, medan titeln antyder något annat. Ser man noga efter sticker där upp något ur grönskan, som man eventuellt kan tolka som skorstenar.

Kulturlandskap © Virgil Dejarv (Klicka på bilden för hög upplösning)

Dejarvs landskapsmåleri rymmer en svart underliggande humor. Stödlandskap I och II är röda landskap med ett målat stödben av trä, som en bild i bilden. Vad som egentligen är innanför och utanför målningarna är ofta oklart. Målningarna spränger sina ramar. De formar sig inte till tydliga kvadrater eller rektanglar. Allt är sammanbyggt av olika delar, som ändå bildar en helhet. Så som vi oftast uppfattar vår omgivning. En detalj här och en detalj där, som vi sedan sammanfogar i vår hjärna till ett. Dejarv kallar sin utställning Nya normala landskap.
      Den franske filosofen Henri Bergson menade att det normala är ett konstruerat begrepp. Hans text användes i en monografi till en utställning om den franska fysiologen E. J. Marey 1977 –  ”Mekanismen i vårt normala medvetande är av kinematografisk natur”, dvs att det är rörelsen, som definierar vårt medvetande.
     Utställningens bas, det bruna omslagspappret, bidrar till tolkningen av att allt växer samman till ett flöde, till en enda filmisk resa med snabba blickar över olika landskap. I en text till utställningen skriver Dejarv att det handlar om tid och tempo och ett slags seende, som när man kör bil; man har fullt fokus fram, men med ständiga blickar i backspeglarna eller på barnen i baksätet, samtidigt som telefonen ringer. Det är kanske just det, som är våra nya normala landskap och våra nya normala beteenden.

Göteborg 2018-10-25 © Berit Jonsvik (text och foto)