I Galerie EIGEN + ART på Auguststraße i Berlin berättar fransmannen Marc Desgrandchamps i de bästa stunder genom fragmentariska kroppar i drömska scenerier om tidens närvaro. Separatutställningen Standbilder består av nio mindre målningar i entrén och åtta större i den centrala utställningen, en trappa ned. Och även om samtliga verk saknar titlar lyckas konstnären i framförallt de större dukarna finna en berättarteknik som öppnar för kontemplation.
I ett namnlöst buktlandskap är en kvinnas ben transparenta då de vandrar förbi blickpunkten. Som om det vore ett minne som format kroppen erinrar dess transparens nu om vaga förnimmelser av en tid som nästan helt flytt medvetandet. Två kråkor korrelerar med ett par strandsandaler som hänger från kvinnans hand.
I Desgrandchamps uttryck ses spår av Max Beckmans penselföring 1931 i Frankrike och Neo Rauchs känsla för malplacerade karaktärer. Över två sammanfogade pannåer avtecknas en genomskinlig häst utan hovar och ett byxben med tillhörande fot som tittar fram bakom en byggnad. I verket är det dock den avlägsna figuren i bakgrunden, han i rött och mössa, som fungerar som Punctum.
 |
Utställningsvy © Marc Desgrandchamps |
I motivet där en fotbollsspelare med en sjua på ryggtavlan befinner sig i Lars von Triers Melancholia-trädgård, blottas också bruket av approprieringar från populärkulturen. Här, i förbindelse med danskens apokalyps, blir den självgode Ronaldo ett effektivt tecken för spegelsalens förräderi. Detta leder i sin tur mot konstnärens syn på samtidens tomhet.
Ämnet återkommer i verket med den överproportionerade damen i ett landskap, där konstnärens värdeperspektiv tycks peka mot egots övervikt i relation till det som existerar utanför medvetandet. Här fungerar skuggestalter som speglingar av hjälten: tanken där hon far iväg till avlägsna platser.
Trots att de mindre verken på övervåningen behandlar samma motivvärldar fattas dem inte endast ingångar, utan även inspiration. Desgrandchamps gör sig verkligen bättre då han går upp i dukyta. Det är i dessa större verk som tonen och formerna slår an och berättelser om samtiden kan skönjas och gro. Där utmynnande atomformer tagit över ytor likt solkatter på framfart över ett slappt täcke, en söndag, bjuder Desgrandchamps upp till dans.
Sammanfattningsvis är det växelspelet mellan abstraktion och figuration, mellan tystnad och berättande, som låter sig betraktas och växa. Det är detta som gör Standbilder till en upplevelse.
Berlin 2018-03-14 © Tim Schmidt |
