Nathalie Djurbergs och Hans Bergs gemensamma skildringar av människans lustar, rädslor och drifter är en märkesutställning på Moderna Museet. Detta är ett internationellt väl etablerat konstnärskap och nu säkras platsen rätteligen i svensk konsthistoria. Utställningen är överväldigande ur alla tänkbara synvinklar och dimensioner. Den både lockar till och kräver flera besök.

Det finns som sagt en mångfald ingångar och det är svårt att välja. Först och främst är utställningen som helhet väl disponerad och sätter Moderna Museets rum på plats. Här och nu får man en känsla för hur utställningar som Hon – en katedral (1966) verkligen tog sig ut, då när konstens värde inte mättes i första hand pekuniärt. Utställningen tar över, tar plats och tillåts även spilla ut till övriga samlingarna, utan de museala skyddsnäten. Det minner om tider när man fick klappa geten. I och för sig uppskattar nog museiledningen att trädgården med sin sinnligt, slingrande växtlighet inte vidrörs och förblir intakt, den form-skränande fågelflocken likaså.

The Experiment © Nathalie Djurberg, Hans Berg (Klicka för att se bilden i högre upplösning, öppnas i nytt fönster.)

Hela installationen är både inbjudande och välkomnande. Det är dramaturgiskt klokt för att locka betraktaren genom Djurberg/Bergs ljudsatta videovärldars provkartor på mänsklig förnedring oavsett vem som utsätter eller blir utsatt. Alla är vinnare i den moraliska bankrutten. Men om man för en stund tonar ned innehållet, i den mån det verkligen går att medvetet omfatta, så är det konstnärliga arbetet och hantverket i sig så imponerande kraftfullt att det inte riktigt går att hitta jämförelser.
     Utställningen rymmer verk från tidigt 2000-tal fram till idag. Det är en förbluffande kort period för att åstadkomma den mångfald av mästerliga och ytterligt tidskrävande kol- och leranimationer. Och allt det visuella arbetet sker vad jag förstår utan hjälp av assistenter. Det är lika fascinerande som obegripligt.
     Därtill visar Nathalie Djurberg vilken driven skulptör hon är i de större formaten. Hennes känsla för kroppsspråk och rörelser gör att hon kan lära av de bästa stumfilmsmästarna och rätt förstå hur fablernas världar förstärker, exakt modererar och generaliserar mänskliga drag och tillkortakommanden.
     Sedan är det klipptekniken och kameravinklarna som också är så enastående effektiva och framhäver det bästa som filmmediet kan erbjuda. Hon höjer och förädlar skräck- och B-filmsestetiken effekter på ett vis som torde vila på timtals av studier. Att det visuella arbetet drivs och stimuleras av Hans Bergs ljudkonst har sannolikt bidragit till att öka förståelsen och finkalibreringen av rörelse, rytm och dramaturgi över tid.

© Nathalie Djurberg, Hans Berg

Handens arbete imponerar, de rätt gjorda valen av material för att skapa en visuell/taktil verkan som kittlar nervernas mest förbjudna, motbjudande och eftersökta kontaktpunkter. En hjärnforskare skulle säkert nicka instämmande. Många rön verkar peka på att lust- och smärtcentra är så nära knutna och likartade att de kan trigga varandra med kroppsegna, erfarenhetsdrivna inre droger; lust, extas, hänryckning, smärta och aggression verkar vara responser beroende av att inpräglas och särskiljas genom för individen erfarenhetsmässig och social betingning. De är inte bara medfödda instinkter och resultat av ärvda gener. Vi måste således lära oss att skilja på stimulansernas verkan och återverkan på oss själva och andra.
     Är det detta som Nathalie Djurberg och Hans Berg tillsammans har en sådan speciell intuitiv känslighet för; de gör oss betraktare vidöppna och avklädda inför det allra sämsta, bästa, gömda och glömda i oss. Det som förträngs, underkuvas, förbjuds och inte heller kan motstås: den från benen renskurna livs- och dödsdriften.

Leran i Djurbergs händer krossar, klämmer och genomtränger välkoordinerat med hjälp av Bergs, som det kan verka till innehållet indifferenta ljudslingor. I själva verket naglar de fast betraktarens uppmärksamhet vid scenerna med vidöppna ögon. Tillsammans har de också god hjälp av den fortsatt snabba digitala teknikutvecklingen för att ta hela rum i sin effektiva regi.
     Installationen The Experiment som återuppförs efter att ha vunnit Silverlejonet för mest lovande ung konstnär vid Venedigbiennalen 2009 är ett exempel på hur allt ljusstarkare projektorer tillåter lite mer allmänljus. Därmed höjs känslan av att själv vara ofrivillig men fascinerad deltagare i filmerna, som ingår i trädgården av skulpturer.
     Djurbergs och Bergs konstnärskap har de bästa förutsättningar att därmed över tiden omformulera såväl äldre material som utveckla nytt genom ett energigivande och närande samarbete stött av ständigt förbättrad digital teknik.

Stockholm 2018-06-19 © Susanna Slöör