“Människor tycker om mina fotografier, för i dem ser de vad de skulle se om de slutade rusa omkring och tog sig tid att njuta av staden”, brukade Robert Doisneau säga. Den franske fotografen och Parisskildraren har som få andra fått personifiera gatufotograferandets konst. Nu visas 100-talet verk på Kulturhuset i Stockholm.

Robert Doisneau (1912-1994) korsade genregränser och arbetade även inom reklam (även om han fick sparken från Renault för att han alltid var sen). Gränserna mellan det dokumentära och det iscensatta var under hans tid mera flytande än vad som gäller för fotografer idag.
     Den bild som mer än någon annan förknippas med Doisneau, La Baiser de l’hôtel de ville från 1950, var del i en arrangerad berättelse om de förälskades Paris. Ett ungt par håller om och kysser varandra vid stadshuset. Flera par har påstått att det är de som syns i bilden, och ett av dem drog Doisneau inför rätta för att han fotograferat dem utan deras vetskap. Han tvingades avslöja förhållandena kring hur bilden kom till, vilket ledde till en debatt som visar hur känslig frågan om det oförställda ögonblicket numera är i den typ av fotografi som Doisneau verkade i.

Själv hyste Doisneau inga starka känslor för just den bilden, och det är lite olyckligt att den fått ta så mycket plats sedan den på 80-talet grävdes upp ur arkiven och massproducerades. Det var andra motiv än det uppenbart romantiska Paris innerstad som intresserade Doisneau, och det tar Kulturhuset fasta på när de visar hans verk och kallar honom förortspoet. Han sökte sig mot periferin i bildlig och bokstavlig mening. Paris förorter och deras arbetare, fotbollsspelare, uteliggare, barer, strippklubbar och industrier blev hans motiv. Förhållningssättet har fått många efterföljare och både miljöer och persongalleri har i stort sett blivit definierande för gatufotografiet och det personliga dokumentärfotografiet.

Robert Doisneau – förortspoeten från Paris. Foto: Matilda Rahm

Till skillnad från sinnebilden av fotografer var Doisneau tillbakadragen, i början blyg. Det avspeglar sig i bilderna. Han var nära men aldrig exploaterande. Det är rättvist att som Kulturhuset gör tala om honom som en poet.
     Utställningen har sin tyngdpunkt på 50-talet, Doisneaus storhetstid. Men 30- och 40-talen får också plats. Vi får följa hur Doisneau går från skildringar av bostadsområden och människor på avstånd, på ett sätt som kan kännas igen hos Robert Adams, till att gå närmare och närmare, på det sätt som ekar hos fotografer som Christer Strömholm och hans efterföljare. Bildkompositionen i flera lager och speglingar i Café Curieux är virtuos. Porträtten, som de av Mademoiselle Anita och Coco är känsliga och respektfulla. Ljuset nästan alltid krispigt men mjukt.

Doisneaus konstnärliga skolning avspeglar sig i det förfinade tekniska hantverket. Vi får se bilderna i litet format. Man måste gå nära inpå dem i den dunkla lokalen, vilket skapar en intimitet.
     Det är svårt att inte jämföra Doisneau med den samtida Henri Cartier-Bresson. De har en liknande elegans och var båda klassiskt skolade inom konst. Men där Cartier-Bresson är rörlig och snabbt jagar sitt avgörande ögonblick med sin småbildskamera, står Doisneau med mellanformatskamera på stativ och väntar in ögonblicket. Till skillnad från sin kollega reste han inte ut i världen, utan grävde djupt där han stod i den värld som var utkants-Paris. En vacker värld att besöka.

Stockholm 2018-09-26 © Mattias Lundblad