Det flimrar om utställningens signaturverk You Made Me. Genom ett intrikat rastersystem av överlappande dukremsor skapas ett visuellt brus, som från en neonskylt med glappkontakt. Även i en del av de mer figurativa målningarna återkommer fascinationen för mönster och vibrerande ljus.
    Söker Ditte Ejlerskov härmed finna en väg ur den tidigare tematiken kring den illustra popidolen Rihanna? Kanske ändå inte då hennes fascination för de tekniskt/konkreta uttrycken hela tiden löpt parallellt med de populärkulturella inslagen. Men vid nedtonandet av de senare erbjuds tydligare möjligheter att ta hennes egendefinierade hard edge-måleri på större allvar.

© Ditte Ejlerskov	© Ditte Ejlerskov

I några av de mindre bildcollagen framträder tydliga naturromantiska inslag. Bakom stackatoupprepade spjälverk anas grönskimrande gräsmattor, buskar och träd, mjukt frampenslade med kärleksfull omsorg. När skalpellen sedan gjort sitt och tuktat kompositionerna finns spåren kvar – ärrbildningarna men också den såriga innerligheten. Som strama barockträdgårdar framträder den omtolkade naturen i egen sak.

Återkommande mjuka övertoningar från grått till rött, eller från ljusgrönt till mellanblått, skapar en form av immaterialitet, av ett ickeberättande. Det är som om Ditte Ejlerskov söker kamouflera sina intentioner bakom antydningar snarare än utsagor. Det är kittlande och undflyende, fascinerande och utmanande på samma gång.
     Att tillfredsställande avkoda det konstnärliga aliassystemet – tidigare i form av pseudoidolen Rihanna, nu i form av en raffinerad mönstertematik – låter sig svårligen göras. Är det tecknen för en konstnärligt uppbrott vi ser, eller en akt av personlig omvärdering? Visst är uttrycken nu mer renodlade men delvis också desamma. Det som tillkommer i dessa ljusa gallerilokaler är en stram estetisk nivå som jag tidigare inte uppmärksammat i Ejlerskovs verk – kanske en öppning mot det informella.

Stockholm 2018-04-24 © Leif Mattsson