Ekta har gjort det till vana att kasta sig över nya material i ett sökande styrt lika mycket av honom själv som den teknik han ännu inte lärt sig behärska. Han har vid något tillfälle satt etiketten självsabotage på sitt konstnärskap och det är ingen slump att han valts ut till en aktuell Paris-utställning med titeln Joy of destruction.
På Galleri Konstepidemin har Ekta delat upp sin utställning i två: A feeling itself, med 44 kritteckningar på A4 papper, och 10 years ago I had some ducks, som består av 38 träskulpturer. Två, eftersom de fyller varsitt rum i galleriet, men inte separat isolerade i och med att flera teckningar avbildar figurer som kunde vara någon i rummet intill. Och att det stora röda tygstycket mycket väl kan anspela på flaggan i Ektas korta text om gässprägling i verklistan. Båda har också upprepning eller kanske snarare uppradning gemensamt.
Där några teckningar ser ut att ha kunnat vara inlånade från något dagis avslöjar andra en driven formkänsla. Flera har en gul sol i ena hörndiagonalen, andra en måne med ett bekymrat ansiktsuttryck. Här finns aktivitet och vila, dramatik, smärta och stillhet om vartannat, men kanske ska man inte se de här 44 bilderna en och en utan istället som en sammanhängande animerad berättelse där en huvudperson genomgår ett stycke liv.
I rummet intill marscherar träfigurerna unisont åt samma håll och man kan läsa såväl tillbakalutad liknöjdhet som kuvad underkastelse och målmedveten framåtrörelse i de primitivt utförda kropparna. Men oavsett hållning och oberoende av varifrån de kommer, och vad som ligger framför, har man som åskådare ingen aning om var i tiden skaran befinner sig. Man kan ha startat för trettio sekunder eller trettio år sedan.
 |
Verk II och Verk I © Peter Kruse |
Peter Kruse arbetade med konst i rörelse under många år, och de tre verken, I, II och III, bygger som vanligt hos Kruse på lika delar stillsam humor, enkel teknik och material som kunde ha räddats från soptippen. Möjligen är det också därför det är så lätt att relatera till något mänskligt i dem. Trots att det bara är Verk II som ger ifrån sig något hörbart ljud – elmotorns diskreta surrande och det tunna tygets regelbundna men knappt uppfattbara swoshande – ser jag alla tre objekten som det möjligas konkretiserande, i det här fallet representerat av ljud.
I Verk III är möjligheten outnyttjad. Det är stumt men bara för att motorn som styr det gamla badmintonrackskyddet rör sig så långsamt, och i Verk I är det band som långsamt dras in och ut ur den övre dunkens tapphål ett magnetband till en bandspelare. Om något ljud är inspelat på bandet? Det vet vi lika lite som vi vet hur badmintonracksskyddet hade låtit om det hade tillåtits smacka till mot bordsytan. Men möjligheten finns.
Göteborg 2018-04-18 © Olle Niklasson |
© Ekta
© Ekta
Verk III © Peter Kruse
(Klicka på bilden för högre upplösning)
Foto: Olle Niklasson
|
