Det finns ett romantiskt stråk i Sara-Vide Ericsons nya målningar på Bror Hjorths hus i Uppsala. Men de starka, höga färgerna och kampen mellan skarpt ljus och skugga känns igen sedan tidigare. Utställningen heter The Marsh Report, rapport från myren. Vi möter vattenytor, skogskanter, växter och en ung kvinna, som kallas både assistent och trollkvinna (Conjurer).
     Det romantiska verket kan beskrivas som blickande mot det okända, mot landet bortom det synbara. Bilder kan förvisso förmedla något obeskrivbart, men att kalla en svit målningar av detta slag för en rapport pekar i romantikens riktning. Enkelt uttryckt handlar det om poesi, om att fånga komplexa upplevelser som svårligen låter sig frammanas på annat sätt.

Vattenytan är myrlandskapets centrum där växter och himlen med lätta molnformer speglar sig. I Surface flyter ett dussintal svagt rosa näckrosblad på vattnet. Man kan tänka på huvuden – eller själar – i sammanhang och i gemenskap. En annan vattenyta blänker tom i The Grave, där starkt lysande växtlighet i rött, orange och gult inramar vattenytans mandalaform. Vi kan ana landskapets förflutna i detta svalg – men också det slags plats som väntar på var och en.
     Vi är inte ensamma. I tre av målningarna förekommer en gestalt – assistent eller trollkvinna – som förutom sitt uppdrag också är ”den andra”, den som deltar i och uttolkar våra liv. Gåtfull, inte som människa, men som gestaltning av hur kontakt uppstår och består. “De andra” är våra vittnen, och vi deras. ”Den andra” speglas i vattenytan och intimitet uppstår.

Utställningsvy © Sara-Vide Ericson

I vattnet blänker en solreflex (Vanishing Point). Genom vattnets eller iakttagarens rörelser irrar det skarpa ljuset inskrivet i ett ljust fält. Vad är det som försvinner? En oåtkomlig sanning?
     I The Conjurer är den unga kvinnan i färd med att arrangera speglar för att reflektera myrlandskapet både i närbild och på avstånd. Jag tänker att det är en redovisning av processen. Scenen uttrycker ödmjukhet. Ärligt talat är uppdraget att fånga närheten och distansen till livets oändliga antal former omöjligt. 
   Målningen Beyond This Point är den som tydligast pekar mot romantiken. Vi har lämnat myren och är vid en snart igenvuxen skogsväg som leder in mot granskogens hemlighetsfulla djup. Även i The Host anas en fördjupning av tanken om världen. Mitt i skogen står en tunn, torr gran med grenar vita av lavar. Den står som en gammal människa som hälsar välkommen från stugtrappan. Här snuddar vi vid romantikens benägenhet att dikta in för mycket. Men konstnären klarar balansgången.
     Även i The Vessel on the Edge of Abyss (farkost vid djuphavsranden) har vi lämnat myren. Fast egentligen inte. Vi ser en sovande man. På väggen ovanför honom och på lakan och täcke projiceras myrlandskapet, ett landskap där kanske inte ens drömmarna bottnar.

Uppsala 2018-02-13 © Niels Hebert