Samlingsutställningen på Nevven Gallery i Göteborg heter #FFFFFFiguration och är curerad av den amerikanske bildkonstnären Jonathan Chapline. Chapline, född 1987, har samlat elva generationsbröder och systrar, de flesta liksom Chapline lokaliserade till Brooklyn, som representanter för en aktuell amerikansk trend: figurativt måleri.

Majoriteten är nya bekantskaper, några har ställt ut i Europa tidigare, men bara Alicia Gibson har visats i Sverige, på Galleri Loyal i Stockholm förra året. Gibsons två verk, Putting things in place och Weird as I wanna be är röriga och smetiga historier som bygger på text, men är på samma gång fyllda med så många lager färg att blicken fastnar och håller en kvar långt efter att man har läst av det uppenbara. Putting things… har dessutom ett antal objekt intryckta i färgen: en bild på Che Guevara, ett brudpar i plast och ett minidrinkglas i mässing. Bland annat.

Att skrivna meddelanden ryms i definitionen figurativt berättar också det mesta om bredden i den här spretiga samlingen verk. I Zuriel Waters Boogie och Untitled är det lika mycket det tillsågade underlaget som är figurativt i vad som skulle ha kunnat vara små tuftade mattor à la Ollio (Jonathan Josefsson). Michael Dotsons Drizella tar sig å andra sidan aldrig förbi att vara tekniskt utförda former på MDF.
     För mig är styrkan i det figurativa förmågan att kunna berätta en historia och där kliver Andy Pomykaskis Matinee fram och trycker igång fantasin: någon form av föreställning äger rum, så mycket är klart, men var, för vilka, och varför filmduken är tom, och varför handlingen verkar utspela sig live framför duken, blir man aldrig klar över.

Matinee © Andy Pomykalski Foto Olle Niklasson

Domestic interiors av Jonathan Chapline är först skissad i ett 3D-program i datorn och sedan öveförd till akryl på MDF och här är overkligheten i det föreställande presenterad på ett sätt som pendlar mellan surrealism och insidan på ett trettio år gammalt TV-spel.
Det infallande ljuset tillhör definitivt the twilight zone, fast det är oklart varifrån det kommer, och objekten i vardagsrumsinteriören är avlägset bekanta men platt och skarpskuret presenterade i färger som inte har sett ljuset sedan den sista träningsoverallen från 80-talet åkte till klädinsamlingen. Känslan är att något har hänt i rummet men när vi släpps in är det hela över utan att vi någonsin kommer att få reda på vad som utspelat sig.
     Bortsett från berättelserna i bilderna kan figurativ konst också sätta igång samtal som aldrig skulle ha kunnat uppstå i något annat sammanhang. Som när Ekta, Daniel Götesson, framför Ted Gahis Yoga på vernissagen plötsligt ställer frågan: ”Tror du att flinten på gubben var nödvändig för att få ihop den där bilden?”

Göteborg 2018-01-31 © Olle Niklasson