De till formaten närmast konceptuellt återhållna målningar som Peter Frie visar på Bohman-Knäpper framstår nog för flertalet, liksom för mig, som något av en nyorientering – eller åtminstone som ett intressant stickspår. De flesta känner nog till konstnärens stora landskapsmålningar i en tydligt romantisk och återblickande tradition.
     Men den aktuella presentationen står för någonting annat. Visst anas traderade referenser, kanske ett antytt släktskap med den informella franska konsten, och möjligen också en koppling till sådana storheter som Willem de Kooning. Men i Peter Fries aktuella verk är det just det nedtonade i format och bärande idé som känns så befriande enkelt. Här finns inget påträngande eller heroiskt. Vill du ta till dig verken så varsågod, gå närmare – en konst att sträcka sig efter, således.

Installationsvy © Peter Frie. Foto Bohman-Knäpper

När jag får höra att Peter Frie inspireras av exempelvis Giorgio Morandi och Johannes Vermeer klarnar bilden något. Själv skulle jag kanske gissat Chardin eller någon av de amerikanska abstrakta expressionisterna, men om så är fallet förtäljer inte historien. Vad som däremot blir alltmer uppenbart, när man vandrar runt i den stramt återhållsamma installationen, är vilken individuell lyskraft det finns i många av de drygt decimeterstora målningarna. Den gamla slitna Mies van der Rohe-parollen "Less is more" får här sin uppdaterade tillämpning.

Innehållsligt anas enbart antydd figuration: en grottöppning(?), en solkatt(?), ett fönster på glänt(?). Men naturligtvis bekräftas inget av detta. Sviten har ju också, tämligen följdriktigt, fått samlingstiteln Abstract.
     I någon mån skulle man kunna beskriva tilltalet som ungdomligt och prövande till form och uttryck. Det abstrakta måleriet har ju under de senare åren fått en tydlig renässans på flera av våra konsthögskolor. Men då handlar det oftare om det måleriska utfallet och gestens estetik. I Peter Fries fall är det snarare det poetiskt serena som får ikläda sig abstraktionens mantel. Den tekniska kontrollen finns där vad gäller färg- och valörbehandling. Men också det kanske viktigast av allt: en respekt och fascination inför bilden som suverän ikon.

Stockholm 2018-10-03 © Leif Mattsson