"Om ni ägnar er åt att skriva romaner, ägnar ni er åt att vika ihop tiden", säger en av huvudpersonerna i Valeria Luisellis nyöversatta roman De tyngdlösa. När Gert Germeraad nu ställer ut i Tomelilla konsthalls ljusa vackra rum kommer konflikten mellan tyngd och tyngdlöshet i dagen. Och det i ett tidsperspektiv som har vänts ut och in. Eller in och ut. Vikts ihop.

I många år har Gert Germeraad närmast varit besatt av att göra porträtt, mest stora keramiska skulpturer där den realistiska inlevelsefulla modelleringen bygger på hans forskning kring kopplingen mellan ansiktsuttryck och känslolägen. Han har hämtat sina modeller från arkiv med dokumentation kring exempelvis offer för judeförföljelser eller rashygieniska undersökningar. Ett val som har anknytning till både hans eget liv och våra dagars migrationsproblem. Pendlingen mellan att frambringa inlevelsens intensitet och samtidigt vara saklig kom att föra honom till en återvändsgränd. Den hantverksmässiga skickligheten parerades med långa texter som även i ord förklarar hans avsikter – och därmed dessvärre också fråntar det visuella dess mångfald och låser fast dess gåtfullhet.

Den återupptagna teckningen kom att bli hans utväg. Den nu aktuella utställningen domineras av pasteller, stora som små. Skulpturen är kvar i form av en väldig keramisk blekvit stenbumling som på väggarna åtföljs av triptyker och diptyker där en förflyttingsprocess gestaltas. Stenens tyngd lättar, fotfästet, markfästet försvinner och ett svävande mellantillstånd trollas fram på pappret, i pudrigt sinnliga färgnyanser över mjuka organiskt oregelbundna former. Sten och kropp tycks flätas samman genom den orangerosa tonen, mystikens sublimerade eteriska köttfärg. 

Porträtt av personer som fallit offer för Gestapos förföljelse i Wien Felix Oginsky, Wladyslaw Kokoszka och Katarina Doboczr © Gert Germeraad

För att åter citera Luiselli så kan det handla om att ”frysa ner tiden utan att hejda saker och tings rörelse, lite som när man åker tåg och tittar ut genom fönstret”. För Gert Germeraad färdas genom sydöstra Skånes magra landskap med stengärdsgårdar och stenbumlingar i gräsåker, avskilda genom taggtrådsstängsel för boskap. Här gör historien sig åter en gång påmind, människors slit och lidande under århundraden som gått. Men han dyker inte ner i offrets position denna gång utan står och väger i limbo, ett mellanrum – Limbo är också utställningens titel.
     Vart leder nu vägvalet? Verkens titlar antyder nya funderingar: Jaget, Detet, Själv.

En trappa ner i konsthallen påminns vi om det som har varit och kontrasten kan knappast vara större mot den ljusa och tyngdlösa övervåningens installationer. Här nere är det spöklikt mörkt med svartglimmande teckningar och porträtt på människor som fallit offer för Gestapos härjningar. Här handlar det om sådant som bortom våra sinnen gör ont att veta. Över deras höga pannor vilar den oändliga sorg som generationer än i dag bär med sig.
     Men det blir ändå den nyvunna optimistiska grundtonen jag bär med mig och konstnärens tilltro till det visuella uttryckets egen kraft.

Tomelilla 2018-04-04 © Kristina Maria Mezei