New Yorks Metropolitan Museum har fått den stora målningen Gigantomachy II av Leon Golub i gåva, och firar det med en retrospektiv på samtidsfilialen Met Breuer på Madison Avenue.

Leon Golub (1922-2004) liknade sig själv vid en monsterproducerande maskin. Han var konsthistoriker och arbetade konsekvent med att smälta samman dåtid och nutid till ett ständigt tillstånd av manligt våld. Influenser kom från romarriket och etruskerna, särskilt vid tiden för deras fall. Han blandar gamla och nya mytologier genom att kombinera antiken med material från sitt arkiv av samtida krigsfotografi, idrottshjältar och pornografiska bilder. Detta smälts samman till en brutal enhet som förmår tränga bortom den medkänsloutmattning som får människor att bläddra förbi krigsfotografier i tidningar.
    Gigantomachy II möter i entrén med sina över åtta meter i bredd, föreställande tio avpersonifierade, nakna män i en ändlös kamp. Det är oklart vem som är angripare och offer. Våldet blir ett väsen i sig.

Golubs bildvärld och utställningen fortsätter på temat män som är utövare av makt och våld, eller utsatta för det. Han höjde sin röst mot förtryck och menade att det var hans moraliska ansvar som konstnär. Det är framförallt staters utomrättsliga våldsutövande som är ämnet och i synnerhet USA:s. Golub kom att bli en av de ledande gestalterna i Chicagos figurativa skola under 50-talet, och han kontrasterade mot samtida konstnärers fjärmande från världshändelser och politik. Hans många historiska referenser talar om förhållanden av makt och förtryck som ett faktum som inte ändras i första taget.

© Leon Golub

Vietnamkrigets fasor påverkade Golub starkt och var det som fick honom att sätta samman sitt konstnärskap med sin politiska aktivism. Han blev medlem i anti-krigsgruppen Artists and Writers Against the War in Vietnam, och 1970 målade han Vietnamese Head och Napalm Head, som blev ett slags genombrott för hans politiskt färgade konst. Den förra föreställer ett avhugget huvud från kriget. Den senare hämtar namnet från det kemiska stridsmedel som utvecklats vid Massachusetts Institute of Technology och användes i Vietnam för att vid kontakt med hud antändas, fastna och orsaka fruktansvärda brännskador. Golub hade ett speciellt sätt att måla hud, där han applicerade färg, skrapade av den med en köttyxa, applicerade nya lager, och så vidare i en tidskrävande och symbolbärande process. Resultatet blev att människor nästan framstår som flådda. Här förenas motiv, form och process.

Att kvinnor oftast antingen saknas eller spelar biroller i Golubs bildvärld kunde ses som ett förbiseende präglat av ett manssamhälle, eller en kommentar om en mansdominerad värld av våld. Jag lutar åt den senare, välvilligare tolkningen. Sexistiskt förtryck var annars ett av hans ämnen. 1986 års Two Black Women and a White Man skildrar maktrelationer på intersektionellt vis. Här har han gjort avsteg från det brutala, åtminstone inom bildytan och låter bristen på interaktion tala sitt tysta språk och lämna berättelsen åt betraktaren. Horsing Around är en serie som öppnare skildrar sexuellt våld mot kvinnor. I detta fall utfört av soldater – en vanlig konsekvens av militär närvaro.

Efter Vietnamkrigets slut fortsatte Golub med att måla utomrättsliga avrättningar, terrorism, tortyr och förhörssituationer. 80-talets White Squad-serie grundar sig på verkliga händelser i Centralamerika. Han lånade element från Francisco de Goya till We Can Disappear You, This Could Be You och Bite Your Tongue från 2001.
     Hans stil är väl definierad och särpräglad. De flesta av verken är målade på opreparerad linneduk, ibland med stora ytor lämnade tomma, och hängda utan ram. Med tiden skulle han ersätta den omständliga köttyxetekniken med en relativt torr applikation av akrylfärg. Detta måleri dominerar produktionen i hög grad, men genom karriären fanns också inslag av grafik.
     Utställningen om cirka fyrtio verk är omskakande och målningarnas subjekt återgäldar betraktarens blick. Det är angeläget med en konst som så handgripligen och både lustfyllt och ursinnigt tar sig an världspolitikens mörkaste sidor. Med rötterna i antiken sträcker den sig också in i vår nutid och, får man förmoda, långt in i framtiden. 

New York 2018-03-21 © Mattias Lundblad