Charlotte Gyllenhammar är ett av de större namnen inom svensk samtidskonst och också ett av de mer välbekanta. Inte många har ett verk som Dö för dig (den uppochnervända eken) i sin lista, och hon har haft stora framgångar med både skulptur, film och installationer.
Så varför presentera en utställning med teckningar? Varför inte?

Utställningen på nyrenoverade Galleri Hammarén, den fjärde efter att Pontus Hammarén tagit över klassiska Galleri Ett, är Charlotte Gyllenhammars första galleriutställning i Göteborg. Totalt omfattar den 19 verk på papper, enkelt men raffinerat hängda utan ramar: tio blyertsteckningar, fem kritteckningar och fyra gouacher. Rätt så begränsad med andra ord, inte bara till antalet verk utan också sett till motiven. Förutom gouacherna beskriver bilderna ett enda perspektiv: liggande människor, betraktade och avbildade från hjässan och nedåt längs med kroppen.
     Gyllenhammar är inte främmande för att utnyttja perspektivverkan, Dö för dig och Night Descend, den uppochnervända kvinnan där kjolen täcker hela överkroppen, är välkända exempel, men där har det mer handlat om att hon har ställt betraktaren inför perspektivet. Här tror jag hon har börjat presentera ett perspektiv för sig själv och sedan undersökt det. Och varför inte?

Ett problem, åtminstone för mig, blir emellertid att det tekniska utförandet ställer sig framför allt annat och hur gärna jag än vill kan jag inte låta bli att tänka på hur väl förkortningarna är genomförda. Men man kanske ska se teckningarna mer som etyder, vilket inte utesluter hög konstnärlig halt på något vis. Inga jämförelser i övrigt men Chopins etyder skrevs för att pianisten skulle tillägna sig en viss teknik, och några, som Opus 10 nr 3 (Tristesse) eller Opus 10 nr 12 (Revolutionsetyden) har gått till historien som fullgångna verk i sig.
     Nu har Charlotte Gyllenhammars teckningar på Galleri Hammarén varken den konceptuella höjden eller känslomässiga kraften jämfört med utställningen jag såg senast på Göteborgs Konstmuseum 2015, men det är en omöjlig jämförelse. Som Samuel L Jacksons rollfigur i Tarrantinos Pulp Fiction säger: ”It ain’t even the same fuckin’ sport”. Så taget för vad det är finns här flera teckningar som jag tycker om, framförallt Hjässa, horisontal, som är väldigt bra, men också Vila och de två självporträtten, Huvud I och Huvud II.

Göteborg 2018-08-28 © Olle Niklasson