Om rosa och dess närstående nyanser från det persikoliknande inkarnatet till violett och purpur har det skrivits en hel del i både konstlitteraturen och färgläror. Att ge sig in på den rosa färgens område är inte att göra det lätt för sig, varken som konstnär eller betraktare.
     När jag konfronteras med Maria Halls imponerande utställning på Vandalorum i Värnamo kommer jag resande från min trädgård där rosorna denna sommar blommar med en sällan skådad prakt och överdåd. Som det anstår ett lantställe så är ett tjugotal av rosbeståndet engångsblommande gammaldagsrosor i mest rosa nyanser. Solljuset och värmen ger dem liv och prakt. De skiftar i otaliga nyanser, från eteriskt ljusa hudtoner över något syrlig aprikos ända mot lågintensivt glödande purpur. De gula ståndarknapparna och det gröna lövverket ger ögats behov av komplementfärg lugn och harmoni.

Så är det inte i Maria Halls svit Sirens. Jag drar mig till minnes en formulering ur Goethes färglära: ”Genom purpurglaset ser man ett väl upplyst landskap i fruktansvärt ljus. En sådan färgton måtte det ligga över jord och himmel på domens dag.”
    En liknande stark känsloupplevelse får mig att backa och i stället länge stanna inför Maria Halls små teckningar av klippväggarnas former från Hallands Väderö. I dessa bilder är kraften tyglad men de har kvar en hillsk suggestion med kantig rytmik och en närmast surrealistisk närgångenhet. Också här anar jag en besatthet och en kraftansträngning som håller vansinnet på plats.
     Jag tar omvägen genom de små pasteller som hänger i ett angränsande rum. Horisontella färgfält i omväxlande färger griper tag i landskapsupplevelser: turkost, grönt och gulgrönt ger luft och balans mot rosa och purpur.

Berg, Hallands Väderö © Maria Hall

Men så är det sviten Sirens och Floden där de rosaröda tonerna tyngs av svart, av en svärta som tycks suga syre och ljus åt sig. Den livliga landskapsupplevelsen inverteras: det är som vore det livets nattsida som breder ut sig i svagt böjda horisontella fält över dukarnas hela bredd. Skarpa silhuetter på mindre pannåer formas som sedda i mörkrumsbelysning, formerna håller sig med möda innanför sina konturer. Floden rinner som blod. Som ett tecken på besvärjelse mot undergång upprepas korta penseldrag eller små-små korta duttar med den utspädda blåvioletta färgen.
     När det röda, genom inblandning av blått förs bort från människan övergår det i violett – en färg som undflyr människan, skriver Kandinsky i Om det andliga i konsten. ”Färgen är därför sjuklig, något utslocknat (kolslagg!) och sorgset vidlåder den.” Och jag kan inte låta bli att ta med även nästa mening: ”Inte utan skäl anses det att den passar äldre kvinnor.”
    Kring rosa, purpur och magenta finns en uppsjö av teorier och tolkningar, biologiskt, socialt, kulturellt förankrade under olika tider och platser på jorden. Den egna personliga upplevelsen kan vara oväntat stark och kräva eftertanke och personlig skärskådan för att förstås och läggas på rätt plats.
    Maria Hall har länge målat i bleka ljusa toner. Nu slukar mörkret mycket av hennes uttryck. Men natten kan vara dagens mor och mörkret söka sig mot ljuset igen.

Värnamo 2018-07-03 © Kristina Maria Mezei