De äldsta verken utgörs av en skulpturgrupp tillkommen under tiden som elev på Konsthögskolan i Stockholm vid slutet av femtiotalet. Istället för att avbilda i klassisk mening har Hallek liksom frågat några träbitar vad de vill bli och utifrån deras ådringar och hack gjort ett antal fiskar. En fick en fiskfjällsmönstrad kofta i starka färger och de två kvistrundlarna gjorde att det blev ögon både fram och bak. En annan planka blev något liknande en gädda ur vars rygg man kan dra upp både en bild av en sjöfågel och en Malevichmålning.
     Hallek som växte upp på en kombinerad husbåt och trålare bör ha minnen av märkliga fiskar, men de här exemplaren måste ändå ha överraskat, trots att han själv gjort dem. Och just här ligger skulpturgruppens genialitet, att den förmedlar språklig upptäckarglädje på ett så tidlöst sätt.

Utställningsvy © Enno Hallek. I bakgrunden syns arbeten från Konsthögskolan på femtiotalet. (Klicka på bilden för högre upplösning)

Men Hallek är så klart även ett barn av sin tid och med en särskild öppenhet för estetiken i just den egna generationen. Senmodernismens intresse för det renodlat abstrakta finns där runt fiskarna, liksom folkkonst och art brut. Och popkonstens intresse för reklam och massmedia har spelat en roll i sextio- och sjuttiotalens målningar, exempelvis i Sommarkväll från 1969, ett multitryck gjort för konstfrämjandet. Ett rymdsvart får ligger hopkrupet mitt i de starka solnedgångsfärgerna. Och högst upp i det svarta ovanför atmosfären är några dagsaktuella fotografier inklistrade på en astronaut som kliver ned på månens undersida.

Utställningsvy © Enno Hallek (Klicka på bilden för högre upplösning)

Under senare decennier har Halleks konst blivit mer renodlat abstrakt. Medan hans kollegor Kandinsky och Hilma af Klint vände sig till teosofin för att ge sina former mening, så använder sig Hallek av en grundmodul som samtidigt påminner honom om solnedgången över Östersjön och galgarna han som ung hanterade i en herrekipering.
     I närmast industriella mängder har han sågat upp identiska cirklar i plywood med hål i mitten och en lite mindre rundel eller krok upptill. Genom att dela dessa på både tvären och längden har han fått ett modulsystem som kan varieras i det oändliga. Med vingmuttrar eller snöre sätter han enkelt ihop allt ifrån en öppen våg- eller kringelform till en enkel sluten solrundel med bortbländat hål i mitten. Eller dess spegelbild deformerad av en rörelse under vattenytan, kanske skapad av en fisk. Var Hallek än hamnar med sina bärbara solmoduler, så är de sextio år gamla fiskskulpturerna inte långt borta.

Stockholm 2018-10-11 © Bengt Jahnsson-Wennberg