När man kliver in i Rolf Hansons aktuella utställning möts man av veritabla färgkaskader. Spektralackorden lockar hos den mottagliga fram synestetiska förnimmelser; ljud och klanger tycks liksom stråla ut ur målningarna.
     Det har uppenbarligen hänt en del sedan den förra utställningen på Galerie Aronowitsch 2011, för sju år sedan. I min recension av utställningen 2009 löpte associationerna ganska osökt till den rysk/franske målaren Serge Poliakoff, och visst finns kopplingarna kvar. Men det som tillkommit är en större direkthet i koloriten vilken ger målningarna en närmast svävande, immateriell karaktär; väggen bakom dem tycks liksom upplösas för ögat.

För en målare av Rolf Hansons kaliber löper historien ständigt parallellt med det egna arbetet här och nu (hic et nunc); traditionen blir till ett stöd för att förmå konstnären att ta klivet framåt. Just därför är det intressant att undersöka bildspråkets historik och härstamning. Rolf Hanson är, som jag ser det, en målare som lyhört hämtar näring ur den franska traditionen med sådana formkoloristiska innovatörer som Maurice Estève, Jean Bazaine och Nicolas de Staël.
     Vid ett flyktigt betraktande kan vissa av Rolf Hansons verk dessutom påminna om den yngre kollegan Andreas Erikssons vad gäller ytindelning och komposition. Men det konstnärliga arvet skiljer sig åt; Eriksson ligger betydligt närmare den tyska expressionistiska skolan, som via Per Kirkebys rastlösa penselföring erbjudit honom de verktyg han söker. Hos Rolf Hanson är däremot koloriten mer tillståndsbeskrivande än naturinspirerat strukturell – en avgörande skillnad.

Ur serien Hic et Nunc, 2015, 187 x 173 cm © Rolf Hanson	Ur serien Hic et Nunc, 2012–2017, 150 x 143 cm © Rolf Hanson

Att så lita till det abstrakta bildbygget är naturligtvis ett vågspel med höga insatser. Men man kan nog påstå att tiden är mogen för Rolf Hansons spektralklingande abstraktioner, nu när många av de unga konstnärerna visar så stort intresse för det nonfigurativa. Till den koloristiska läggspelsnivån i Hansons verk har dock flertalet av dem långt kvar. Hos Hanson handlar det nämligen i hög grad om ett traderat (skolat) bildspråk med kontemporär tillämpning och förlängning. Färgerna tillåts bli mer än enbart föremålsbeskrivande, och formerna ges en närmast naivistisk mjukhet.

Målningarnas höga kolorit tycks ha förmågan att kunna skapa efterbildsfenomen liknande dem som uppstår på insidan av ögonlocken när man bländats av starkt ljus. Eller som de haloliknande företeelser som uppstår kring stjärnor och svävande himlakroppar. Varken färgen eller ljuset existerar oberoende av sin motsats; deras avhängighet av sina syskonsjälar mörkret och svärtan är det som Rolf Hanson ständigt återvänder till. Kontrasten är hans mest verksamma instrument.

Stockholm 2018-04-18 © Leif Mattsson (Artikeln är uppdaterad 2018-04-23)