Bland stolta cowboys, grinande skelett, efterlysta skurkar och vinkande djupdykare finns inte mycket nåd att hoppas på. Mardrömmen har till slut hunnit ikapp oss. I väntan på den yttersta domen roar vi oss med ett parti poker, samt håller på nummer fyra i den kommande galopptävlingen. Ungefär så går det att sammanfatta Roger Hanssons kumulativa kaos kallat Explaining Cosmos – ett slutledningarnas manifest som mer liknar de klapprande löständernas kortslutning än en förlösande absolution.

Roger Hansson är som konstnär någonting mycket speciellt och svårbeskrivet. Man kan självklart referera till street art, svensk naivism eller särlingskonst, och denna gång får man kanske också Basquiats namn på tungan. Men man lyckas ändå inte riktigt fånga in Hanssons knastrande, knakande och sönderfallseuforiska ikonografi.
     Humorn framstår som både för- och mellannamn. Eller kanske är humanvärme ett bättre ord. Spefågel och kanalje dansar också runt på tungspetsen, men de får stå tillbaka för ordet gycklare. Ja, just det: en som med en hel rävfarm bakom örat roar stor som liten med komiska upptåg, sarkasmer och bubblande blasfemier.

© Roger Hansson (Klicka på bilden för hög upplösning)

I minnesflödet travar en kluckande Ned Kelly mot solnedgångens rosa himmel. Han som var mästermålaren Sidney Nolans stolta Robin-Hood-figur. Roger Hanssons krumelurgubbar bär med stolthet sitt släktskap i rakt nedstigande led från den australiensiske målarens smågalna menageri.
     Och rockbandet tillverkat av överblivna plankor och plywoodskivor står redo att stämma upp i dånande bluegrassdängor. De är den sista skyddande utposten för målningen Take Me to Church, bakom dem. Mannen med den gula hatten (ganska lik Ned Kelly) leder vaktstyrkan. Bredvid står basisten som verkar ha knåpat ihop sitt ensträngade instrument i träslöjden (utan alltför högt slutbetyg). Lite malplacerad känner sig nog Spidermanfiguren i sina tajta blåa trikåer. Eller också njuter han av sitt predikament bland snillen och demoner.

Den inte alltid helt sansade, men oftast engagerade, Antonin Artaud (1896-1948) beskrev teatern och konsten som den sanna värld som enbart tangerar den verkliga. Roger Hanssons Explaining Cosmos är i den meningen mer sann än duken verket är målat på. Och omsorgen om de små missanpassade figurerna – fåglarna, hästarna, skeletten, banditerna och hjältarna – är rörande i sin ömsinthet och sympatiska metaforik.
     Det finns något av Peter Pan över Roger Hansson; konstnären i honom vägrar liksom att bli rigid och vuxen. Och vad humorn beträffar så har den växlat in på ett spår som tydligt leder bort från den galna plats vi sorgligt nog insisterar på att kalla "vår värld".

Stockholm 2018-10-18 © Leif Mattsson