Finns det en skulptur av Eva Hild i staden där man bor så vet man var den står. Inte bara för att den utgör en populär klätterplats för barnen. Utan också för att den ruskar om ens seende.
     Skulpturens håligheter och organiskt snirklande-svingande linjer tycks suga åt sig gatubildens och den omgivande arkitekturens raka linjer, räta vinklar och parallella riktningar, för att spotta ut dem i hoptrasslade, hopflätade härvor. Ljuset förstärker omvandlingen i skulpturens hålrum. Så när man åter lyfter blicken bort från skulpturen fylls gatubilden av rörlig dynamik och pulserande liv.

Vad ligger bakom processen?
I den vandringsutställning som i olika uppsättningar har turnerat runt i och utanför Sverige under de senaste två åren med titeln Entity har Eva Hild inrett ett mindre rum med material som ger inblick i den skapande processen. Det är som att träda in i alkemistens verkstad, i kreativitetens flöde. Här kan vi följa formernas tillblivelse från skisstadiet genom teckningar, prover, ord som styr och prover över tid.
     Vi ser hur den fasta formen sprängs, öppnas, hur hålrummet tar plats som volym i egen rätt, hur formerna sväller och inverteras och får utväxter. Och hur idérikedomen undviker repetition och söker förändring, modulation likt en röst som stiger och faller och där intervallerna förskjuts kring den givna tonskalans höjder. Och vi fattar hur mycket av arbetet som bygger på intuition och närvaro under arbetspassen.

Skissvägg © Eva Hild

Åter till utställningssalens stora verk så överraskar inte bara det organiskt laddade stringenta formspråket i de olika material som Eva Hild använder. Lera och gjuten metall, här aluminium. Utan även den strikta färgskalan: svart och vitt. Samt metallens egen färg.
     Vi är nu långt från verkstaden och tillblivelseprocessens kaos. Här är formerna avslipade, slammade, målade. Hålrummen öppnar sig åt olika håll, skulpturerna har flera framsidor och är genomsiktliga. De tar ordentligt plats i rummet men de fungerar utmärkt som vägghängda objekt. Det modernistiska arvet är slående, inte endast från Henry Moores tid utan även närmare oss, kanske som en vidareutveckling av konkretisternas strävanden i det offentliga rummet. Naturinspirationen abstraheras och rummet blir komplext.

Eva Hild arbetar intuitivt och långsamt. Hon tänker i materialet, bygger formerna sakta så att de bär sin egen tyngd och behåller balansen även efter eventuell gjutning. Några bruksföremål har hon inte behövt tillverka. Uppdragen ställer specifika krav men det är formens intrikata inneboende komplexitet som intresserar henne.
Och därför passar hennes verk i det offentliga rummet så bra. När Eva Hild räknar efter hur många det finns i Sverige så kommer hon fram till sex, sju stycken. De kan gott bli fler.

Örebro 2018-11-14 © Kristina Maria Mezei