Av vana eller lättja dröjer vi oss gärna kvar vid avbildningen, den tryggt affirmerande och ögonsköna. Men konstnärens roll, bortanför hantverket, kan väl knappast sägas vara den saliggörande bekräftarens. Det vet Oskar Hult som i sin estetik vägrar närma sig den lättviktiga smickerspegeln. Hans verk anknyter till en från selfietiden väsensskild era. Den lyriska kärvheten, omtagen och det oförställda sökandet, leder snarare tankarna till en tidig Torsten Renqvist eller möjligen den svårinringade Walldagruppen. Internationellt sett är det kanske femtiotalets informella måleri, med sin sträva frånvändhet, som skapar ekon i Hults konstnärskap. Det är strukturellt genomlyst och klart som källvatten.

Att promenera (på promenad passera), 2018, olja på duk, nålar, träram, 106,5 x 187 cm © Oskar Hult

Poesin som bollplank eller som lyhörd medpassagerare är något som återkommer i den bok som Hult publicerar till utställningen, med utvalda dikter av bland andra Göran Sonnevi, Inger Christensen och Folke Isaksson. Språket som klanglåda och ordet som tecken, som betydelsebärare och ifrågasättande kritikerröst, intresserar uppenbarligen Oskar Hult. Men här finns också ljud och röster i överförd form; det knakar och väser i hans målningar, onomatopoetiskt som i konsonanters gnisslande klagosång.

Penselns sträva färd är enbart antydande, den vänder sällan tillbaka för att markera rytm eller skapa "finess". Som en god historieberättare förstår Oskar Hult vikten av att inte överarbeta; poängen finns där för dem som förtjänar den. Den ofta lågkontrasterande detaljnivån och den trevande skriften kan påminna om vinylskivans mjuka knaster och varma intimitet i kontrast till CD:ns kyliga exakthet.
     Man kan kanske tala om ett måleri för målare, men det är ändå inte rätt beskrivet. Här finns nämligen ofta en lättillgänglighet liknande den i barnets tecknande, en enkelhet som inte närs av abstraherandets renodlade stilistik. Tingens tecken finns, det välkomnande rosa finns, träden finns, liksom vattenytan – den svarta. Ett naturmåleri således? Egentligen inte, mer som de halvt utsuddade men ändå tydligt kvardröjande spåren efter fågelfotens snabba nedslag.

Stockholm 2018-01-24 © Leif Mattsson