Det är en stor uppgift att ta sig an konsthallens rumsliga utmaningar. Den inre mörkare hallen med vita träpaneler öppnar sig mot den stora kvadraten med sin imponerande takhöjd och sitt mäktiga överljus. För en skulptör som Britt Ignell passar konstnärskapets livsutveckling som hand i handske med rummens inneboende dramaturgi, dess parad.
     Den delvis retrospektiva utställningen inleds med verk från 1990-talet och fram till första decenniet av 2000-talet. Materialen är betong, trä och kompakta med den inneboende rörelsen växande inifrån och ut. Varje enskilt objekt vilar i egen rätt om än i dialog med de omgivande. Naturformerna transformerade ur närstudier bärs vidare in i konsten, ofta med vagt antropomorfa drag som hämtade från kroppars andhämtning, sammandragningar och utstötningar. Livets växlingar silas genom människohamnens filter av sinnliga erfarenheter.

© Britt Ignell (Klicka på bilden för högre upplösning)

Den lilla pallen (Jaget och det ormedvetna) med sin tyllkant ur vilken toppiga lår, stjärt och brösten dras ut till strutar minns jag särskilt från hennes utställning på stockholmsgalleriet Svenska Bilder år 2003. De ömsom hängande och liggande betongobjektens sammandragna rynkningar kan påminna om undersidan på en vidbrättad kantarellhatt, eller de ömsom svällande som sammandragande hudens veckbildningar runt mun eller anus.
     Då, nu och under tiden som utställningstiteln lyder låter sig uppfattas som Britt Ignells uppmaning att försöka förstå och omfatta livets samtidiga färdvägar genom kroppen, tiden och rummet. Hon skriver i en till utställningen publicerad bok om sitt konstnärskap att ”nuet är en bräcklig yta. En otillräcklig form för livet”. Då-ets avklingande ekon och glömskans kramande grepp ljuder således i nuet, en vibrerande tentakel som förbinder det som hänt med vad som händer. I Britt Ignells verk känns det logiskt att ett begrepp som ”händer” momentant kan stå för det som sker och det som görs av händer.

Om, 1999 © Britt Ignell

Britt Ignells livsverk strålar in mot sitt centrum i en ständigt tvingande omorientering. De främst senare verkens gemensamma yttringar, tillsammans i den stora ljusa innersta hallen, vrider sig in i mellanrummen mot det som inte tidigare syntes. I klustret av verk återfinns det oupptäckta, de omvända världar som växer fram ur hennes nätverk av antydda erinringar, eller Reminiscenser som det stora omslutande verket heter. Nät, hjul, banor hakar i varandra som symboler och intrikata närbilder. De olika ingående delarna spänner rymden mellan sig och låter ana det formblivandes kompakthet, dess möjliga blivande.
     Kameran har det svårt och famlar förgäves efter hållpunkter att fästa det som inte syns. Britt Ignells objekt av bemålad resin (syntetharts) frammanade av inre nödvändighet framstår däremot för den levande blicken som krokar, ankare och skrivtecken i en självklart pågående poesi – en hyllning till själva görandet.

Uddevalla 2018-10-11 © Susanna Slöör