Det är minnet, alltid minnet, som är det bärande temat i Bengt Jahnsson-Wennbergs måleriska praktik. Så är det också i den pågående utställningen på galleri Eva Solin, där en serie rektangulära målningar – inte en självklarhet för Jahnsson-Wennberg som har en förkärlek för det figursågade – flankeras av några väggtexter som både återger bokstavliga minnen och refererar till tidigare utställningar.
En konsthögskoleresa till New York och ett sorgebud om en död far står i centrum. Tomma avenyer, ödehus och smäktande, nästan påfluget romantiska landskap hör till motiven som på ett tidlöst sätt griper tag i just tidens gång.

Utställningsvy © Bengt Jahnsson-Wennberg

De få människor som dyker upp i bilderna är i stort sett reducerade till rekvisita, som om deras obeständiga natur inte tillåter dem att vara mer än en siluett eller en hastigt förbipasserande flanör.
     Ett påträngande men skönt morgonljus återkommer gång på gång, som ett slags uppfodrande påpekande om att hopp och framåtanda förr eller senare alltid bryter igenom melankolin. Ljuset är förstås också en blinkning till konsthistoriens outtröttliga jakt på det sublima.
Ett tomt dukat bord dyker upp i flera bilder. Framför en väldig horisont, utanför ett hus, i naturen. Kanske en åminnelse av ett avslutat samtal eller ett samtal som aldrig blev.

Bengt Jahnsson-Wennberg målar på en gång exakt och återhållsamt. Ibland förklarar han mycket medvetet en bild vara färdig precis innan många andra skulle addera en distinkt kontur eller en tydligt preciserande linje. Det gör att hans bilder liksom stannar i ett pågående formulerande, snarare än slår fast en tydlig utsaga.
     Det är också delvis därför hans bilder inte kontrasterar mot varandra. De urbana stadsmiljöerna med gator och hus som sträcker sig mot himlen är inte, som man kunde förvänta sig, en motpol till havsvyer och rurala landskap. Allt blir delar i samma envist beständiga flöde.

Stockholm 2018-09-12 © Sebastian Johans