Konstnären och visdiktaren Fritz Sjöström skapade på sin tid en säregen och avancerad pedagogik för att teckna modell, ständigt i rörelse. Ett av momenten innebar att man tecknar av det rumsliga landskap som modellen dansar fram och visar i luften. Endast med hjälp av osynliga, indirekta data och spår kunde teckningen således ta form.
     Daniel Jensens aktuella måleri för tankarna till tecknandet som en taktil gest tagen efter diktamen med ögonen riktade från motivet. En säregen värld utvecklas i dess ställe med markeringar och måleriska snitslar som bärande punkter för orienteringen. Konstnären själv hänvisar till det flyktiga ögonblicket och tillvarons sus i bakgrunden.

”Air Conditioning” lyder den sammanfattande utställningstiteln som fyndigt sätter fingret på att det går att söka och forma det osynliga. Daniel Jensens konstnärliga utveckling sedan han debuterade för drygt tio år sedan är märkvärdig. Det är som om han utställning för utställning zoomar in och reducerar sitt figurativa innehåll till ett minimum. Man skulle kunna ta den aktuella presentationen som ett sneglande bakåt mot ett informellt 1950-tals måleri i Eddie Figges eller Jean Fautriers anda, men det är nog att söka i fel härad.

The Party's Over, 2017, 40x30 cm vardera , oljekrita på papper © Daniel Jensen

Populärkulturella referenser, serier och gatukonst har tidigare tydligt tagit plats i Daniel Jensens från början utstuderat figurativa verk, som spänner över måleri och objekt med teckningen som puls- och livgivande bas. De målningar som visas nu är alla tecknade eller klottrade med hjälp av främst oljefärgskritor på ogrundad duk. I ett mellansteg finns accenter utförda med sprejad akrylfärg. Färgen refererar till sig själv och sin aktuella ton; oblandad söker den sig som en mullvad över ytan och fäster kryptiska noteringar eller revirmarkeringar i krafsande rörelser.
     Den förhållandevis torra färgen lämnar avsättningar och märken utan att blöda genom duken. Därmed uppstår en märklig verkan där stoffet ser ut att hänga fritt i luften sett på lite håll med fixerad blick. Under arbetet uppstår korrespondenser mellan samverkande linjer som fäller ut bildrummet i tre dimensioner. Man tycker sig ana ett rum eller vidsträckt landskap utifrån de synaps- och betingningsreflexer som ens egen hjärna producerar.
     Endast ett objekt finns med på utställningen en ”släntrande” figur som är högst nödvändig för skalan i de övriga verken. Huvudpersonen rör sig med betraktarens hjälp i tillvarons innersta utmarker.

Stockholm 2018-01-24 © Susanna Slöör