En till synes fotobaserad målning (På en annan plats än den förväntade) kan ses som anslaget till Susanne Johanssons utställning på Uppsala konstmuseum. Vi ser tre personer i en roddbåt, två ungdomar och en kvinna. Vassen är tät. Motivet förmedlar ingen dramatik. Det diskreta anslaget kan handla om att vara här och samtidigt förnimma ett annat varande – "en annan plats" – som om olika tider och händelser existerar parallellt som aningar eller syner.

Susanne Johanssons genomtänkta och omsorgsfulla måleri tycks mig som idébaserade resonemang om tid och rum. Hon målar en ängslada som håller på att försvinna i växtligheten (Tidskapsel) och en gammal station nästan dold av uppväxande skog. Ämnet är dock vidare än så. Parallellt löper undersökningar av hur känslolägen kan manifesteras i bild. Ett motiv som återkommer är ”Allra längst ut”. Vi ser en ensam gestalt på en klippa vid havet. I en annan målning går en kvinna över liknande klippor i riktning mot den andre, som sitter passivt bortvänd.
     Idén att komma längst ut och känslan av att vara där hör till livet. Människor åker exempelvis till Nordkap vid Ishavet, egentligen en resa till ett gränsland där det vanliga upphör. Platsen "längst ut" är en prövning. Man kan stanna på klippan, återvända eller resa över havet. I detta "längst ut" tumlar känslor som begränsning, beslutsamhet, vilja, sorg, tvekan, mod och självrannsakan runt i medvetandet, liksom frågan: Vem är jag?

Allra längst ut © Susanne Johansson (Klicka på bilden för högre upplösning)

Den passiva gestalten återfinns i flera målningar. Vi får inga upplysningar om orsaken till att gestalten sitter vänd in mot klippväggen eller ligger hopkrupen. Kanske kan läget liknas vid en insekt i sin puppa - eller vid närvaro utanför tiden, i en tidskapsel.
Ett ansikte skymtar mellan torra träd (Ett rum inuti). Någon ur det förflutna tycks se på oss. For the Time Being är ett porträtt med tillsats av fotografi och antik skulptur och i Bortom skugglandet begrundar den passiva gestalten en rotvältas uppryckta sida, det sedan längesen förflutna och nyligen blottade.
     När snön smälter framträder gamla stigar först. I De saknade löper ett grönt stråk över ett snötäckt fält och berättar om att människor gick här i en annan tid. Susanne Johanssons skog skiftar mellan risig och kompakt drömsk. Skogen är ingen symbol för längtan, inte heller den mörka, oroväckande skog som ibland syns i samtidskonsten. Den är helt enkelt en skog för varat med marker för förnimmelser av olika tider och andra platser.

Uppsala 2018-04-18 © Niels Hebert