I sökandet efter den optimala, symmetriskt speglande, kombinationen av disparata ting närmar sig Michael Johansson alltmer perfektionens gränsland. Hans skrin, väskor och tekniska attiraljer, samt diverse i sammanhanget närmast omöjliga objekt, återfår kanske inte sin ursprungsfunktion men väl sin högst motiverade position. Detta intrikata läggspel i tredimensionell form är inte bara imponerande till karaktär och utforming, det väcker också tankar om planeringens och insamlandets tidskrävande värv.
     Men det är något som inte riktigt känns igen från de allra tidigaste installationerna som Michael Johansson iscensatte. Kanske minns jag fel, men består inte skulpturerna numera i högre grad av nyproducerade eller oanvända objekt, utan minnets patina. Möjligen har detta en rent pragmatisk orsak. Men det initiala konceptet att använda det som stod till buds där installationen utfördes gav helheten en unikt platsspecifik karaktär, ett konceptuellt sug där begränsningen var en del av processen. I det nuvarande läget inträder någonting annat, något som i den vita kuben mer ger objekten drag av förfrämligande.

South, East, West, Up, 2015 och Spegling II, 2018 © Michael Johansson

I det nästan fyra meter höga objektet (Never Odd or Even), bestående av bland annat två Fogelsta-kärror, ölbackar, flyttlådor, klappstolar och mycket annat, finns en koncentration som genom sin utstuderat renodlande karaktär närmar sig den tyglade maximalismens utpost. Teoretiskt sett är allt möjligt och ändå tillåts inget frångå det stramt uppställda geometriska schemat bestående av symmetri och speglande former i ett strikt, sammanhållet färgackord. Verket har också med viss rätt fått ge namn åt hela utställningen – på sitt sätt varken udda eller jämt.

För svenskt vidkommande bär Michael Johanssons objekt och tillämpningar unicitetens prägel. Men går man utanför landets gränser återfinner man likartade koncept, bland annat i Italien. Av den numera borgångne konstnären Fabio Mauri (1926-2009) visades på Venedigbiennalen 2015 en hel vägg bestående av pusselartat sammanfogade resväskor. Det gör ju inte Michael Johanssons konstnärliga verk mindre intressanta, men sätter in dem i ett större sammanhang av traderad karaktär. Konsten är cyklisk, uttryck och tankegångar dröjer kvar i det kollektiva medvetandet.

Stockholm 2018-01-17 © Leif Mattsson