I Kindl - Zentrum für Zeitgenössische Kunst i den tyska huvudstadens södra delar visas installationer och fotografi. Snett ovanför caféet, där den gamla ölproduktionsutrustningen i skinande mässing sätter ton, ses separatutställningar av både Kathrin Sonntag och Sofia Hultén, och i samlingsutställningen Absurde Routinen presenteras ytterligare tio namn.

De absurda rutinernas galleri tar (för betraktaren) avstamp i en video där en man ligger och flyter i offentliga bassänger. Och i efterföljande Katharsis: ett perspektiv mot en betongklippa där en äldre naken man och en beskedligare yngling i shorts, renar sig. Fotografierna av de yngre konstnärerna rör ofta förflyttningar av objekt eller aktörer framför kamera. Ett Cindy Sherman-snyggt halvporträtt med en burk SPAM, överexponerade croissanter, New York-pendlares svettiga skjortor, rosa dockestetik och ett överdimensionerat ansikte i Lilliputt, står ut.

I Unstable Fakers of Change in Self, som är Sofia Hulténs första institutionella utställning i Berlin, ses nät, spännband, kopparmynt, plåtburkar och betong i sju byggnadsställningar. I tv-apparater presenteras akter var det skrapas, dunsar, sprayas och spinns. Förstoringsglaset riktas genom performativa akter som tillsammans med ljudlandskapet blir till en distad spegling av verkligheten.

© Kathrin Sonntag (Klicka på bilden för hög upplösning)

På översta planet ses, förutom ett imponerande fönsterpanorama, Kathrin Sonntags separatutställning Things Doing Their Thing. Det är en fotovärld som läcker ut i rummen. Framför ett verk, där rör slingrar sig inför ett Hillbilly-plank, ligger en röd sladd. Även objekt, målarfärg och fototapeter är av stor vikt för presentationerna av de stilskiftande serierna där Sonntag med flanörskans blick lagt outsider-kaoset tillrätta.

Den övergripande tematiken i de tre utställningarna kan lite grovt samlas under paraplyet ”vardagens absurditet”, medan avstamp till fotografier och installationer baseras på förflyttningar av konstnärligt värde som bottnar i Duchamps ”anti-konst”. De separata verken håller hög nivå. Vad som fattas är någonting som bryter av, överraskar, väcker tankar eller frågor. Det kan vara så att glasögonen inte traditionsputsats, att de immat igen av konstkonservativ hösnuva. Men en samstämmighet som kunde landat helt rätt, ger nu, lite orättvist, en känsla av blasé. 

Berlin 2018-12-14 © Tim Schmidt