Så var det dags för en återkomst av Kungl. Konsthögskolans avgångsstudenter i Konstakademiens lokaler på Fredsgatan, Stockholm. Det gäller såväl kandidater som masterstudenter, med undantag för fyra kandidater som sökt sig på egen hand till entrén i ABF-huset på Sveavägen, cirka 10-15 minuters promenad från Konstakademien.

Förra året fick alla studenter rum ute i Tomteboda och nervositeten var stor att skolan skulle tvingas att permanent lämna Skeppsholmen. Så verkar inte bli fallet och nya rektorn Sara Arrhenius börjar återställa lugnet efter ett antal turbulenta år. Det är en utmärkt lösning att föra samman studenterna även om man delar upp huset i två delar mellan sig. Det ger en sammantaget tät och väldisponerad utställning, även om man får förmoda att det funnits önskemål från utställarna att kunna breda ut sig mer. Här ges inte utrymme åt mer storslagna byggnationer och installationer, men studenterna använder sina utrymmen väl och variationen dem emellan fungerar bra.

Trots stor erfarenhet av huset är det dock svårt att pussla samman verken med namnen på de enskilda studenterna. Kartan är krånglig att läsa och det tog åtminstone mig en timme att få ihop kopplingarna. För normalbesökaren kan det dock finnas en poäng i att inte fastna vid skyltar eller fästa sig vid namn, utan istället ta in flödet av kreativitet och stämningen från en generation individer som tillsammans formar en tidsbild.
     Intrycket är heterogent men ändå balanserat – snygga, välkammade och professionella presentationer. De som försöker sticka ut skapar i sammanhanget inte den uppmärksamhet de kanske eftersträvat. Några väljer att sprida sina gracer på flera ställen, vilket sällan är särskilt lyckat. Men här på utställningen finns flera goda undantag.

© Mourad Kouri (M)

Mourad Kouri (M) tar sig främst an Nikehallen, med alla gipserna, och spärrar effektivt av rummet med en skärm av glas monterade på betongsocklar. Tilltaget borde ge ansvarig intendent lyckotårar, men det är nog inte det museala skyddet eller spärren som konstnären avser. Den fungerar lågmält men distinkt ändå konstnärligt fristående. Udden är dock riktad mot alla grupper som vill utestänga andra i vilket sammanhang det än är. Som kommentar finns i mittsalen på planet över två handtagsliknande former monterade, som skapar vidare funderingar utan att hamra in påståenden.
     Även Ida Idaida (M) placerar kommentarer i nedre hallen och i studion på plan 4. Hennes huvudsakliga installation i mittsalen är en favorit på utställningen. Om det är en flugfarm eller gigantisk flugfälla hon gillrat under tältet av presenning, så är det hur som helst ett genomtänkt och fint avstämt rum. Inuti projiceras i realtid svep över händelser från ”döds- eller födoautomaterna”. På väggarna uppförs en sällsam dans i uppförstoring. Resultatet blir rullande bilder med en för blicken taktil sensibilitet som i det bästa av måleri. Den politiska eller samhällskritiska udden finns även här, men ställningslöst formulerat tillåts tankarna fritt glida fram och åter över människans kollektiva tillkortakommanden.

© Izabel Lind Färnstrand (K)

Rörlig film som kräver längre tid av uppmärksamhet kommer lite i skymundan för mer anslående visuella verk, vilket ligger i uttryckets natur. Film kräver en publik som skärmar av och sträcker sig efter den. I det mörklagda Galleri Öst har man klarat balansgången och även om de enskilda verket kräver mer tid så skapas ett väldisponerat rumsligt sammanhang. Tekniskt och visningsmässigt har studenter och skola med åren blivit allt bättre på att iscensätta dessa installationer.
     Izabel Lind Färnstrands (K) tvåkanaliga video installerat i ett hörn som även komponerats till japanskinspirerad stenträdgård drar omedelbart blicken till sig, även om effekten avtar något vid återbesöken. Då ges istället utrymme åt exempelvis Karolina Brobäcks (K) tredelade installation av återskapade eldsvådor, som verkar kombinera inscannade målningar av olycksplatser med digitalt animerade lågor.

© Alexander Hult (M)

Många av studenterna på båda examensnivåerna intresserar sig för måleri och det är främst de samtidsmässigt stora formaten som gäller, åtminstone på utställningen av förståeliga skäl. Det krävs mod att våga visa det lågmälda. Alexander Hult (M) har från kandidatnivå till master svängt från en superfiguration till en motsvarande minutiöst utförd abstraktion. Här finns kraft och det finns nog även goda förutsättningar för de olika sidorna att mötas framöver.
     Anna Engver (M) sticker av lite från de övriga med sin mer udda teknik att överföra, som det verkar, tecknade förlagor i kol i lager på lager på den ogrundade duken. Olivia Pettersson Fleurs (M) analoga rasterkombinationer av remsor i papper monterade på ark från golv till tak ger ett mycket anslående uttryck. Axel Versteeghs (M) ”inre skogsvandring” med tillhörande ljudliga suckar från figurerna som hemsöker ger en intressant färdriktning. Ackorden kompliceras och färgen smutsas ned på ett vis som kräver mer koncentration. I den mer abstrakta målningen, som för tankarna till Olav Christopher Jenssens 1980-tal, fungerar ackordet mycket väl.

© Anna Engver (M)

Överlag förvånas jag över att flera av dessa talangfulla studenter komplicerar sina färg- och formkompositioner och kompenserar bristande teknik med stora format. Det kommer att lösa sig med tiden men man skulle önska dem ett bättre pedagogiskt stöd, eller lärare som säger ifrån och ber studenterna pröva alternativ, för att därmed lösa relativt enkla problem.
     I grunden är det dock ett nöje att se den fina återväxten av målare som tror på sitt uttryck. Bland kandidaterna kan nämnas Johannes Hägglund (K) och Roger Smeby (K). Anna Pajak (K) tillhör generationen av abstrakt orienterade målare och visar en väl avvägd diptyk med ett högt färgläge i äppelgrönt och signalerande kanter i neonorange.  

© Anna Pajak (K)

I mittsalen framför Adéle Essle Zeiss (M) en balansakt med bräder, stålband, cementsäckar och mänskliga motvikter. Bland skulptörerna är det stundtals det byggvaru-, plåtslageri- eller småindustriellt enkla uttrycken som gäller. Gissar att det lockar att med prefabricerade medel snabbt kunna skapa objekt med tillbakalutad attityd och antikänsla. Det görs dock i många fall med bra resultat, men uttrycket ställer krav på den utövare som önskar en mer särpräglad dialekt.
     Fredrik Eriksson (M) bjuder besökarna på frivillig förgörelse och en lovande framtid som biogödsel i sin installation. Henrik Jonsson (M) i nedre hallen leker med ”old school”-material som lera och skulpterar live efter antika förebilder (bland annat vildsvinet). Jonssons lerskulpturer går sedan till omedelbar destruktion i lådan bredvid. Ska man kalla det retro eller powerperformance?

Kandidaterna i ABF-huset skall ha en eloge för att man lyder sin inre kompass, protesterar och törs avvika från mängden samt testa en alternativ utställningsmiljö. Det kommer säkert att ge bra erfarenheter inför fortsatta studier och framtida utställningar. Ambitionen hos skolan att lyfta produktionen av en utställning till en integrerad del i undervisningen kan bara lovordas. Där finns mer att hämta och förhoppningsvis görs orienteringen och kartorna lite mer publikvänlig till nästa år.  

Stockholm 2018-05-27 © Susanna Slöör