Fastän utbildad skulptör, arbetar den danska konstnären Eva Koch främst med storskaliga videoverk. Västerås konstmuseums utställning Den drøm om fred formligen slukar den som träder in i rummet. I ett samspel mellan konstnär och betraktare aktiverar starka sinnesupplevelser minnen som, trots att de oftast är subjektivt präglade, laddas med allmängiltigt budskap. Det rör människan i rågången mellan att vara ensam individ och del av ett kollektiv. Och det över tid.

Vallmon är en enkel och symbolladdad blomma. Mina fingrar och inre syn minns skådespelet när man öppnar den sprickfärdiga håriga gröna knoppen och låter de skrynkliga mörkröda blombladen veckla ut sig. Sidentunna omger de den mörka ståndarkransen. Den sträva doften får liv. Blomman är kortlivad, efter några timmar i solljuset faller bladen ner och lägger sig kring den höga smala stjälken. Den röda färgen, opiumhalten och den sömngivande verkan hos vallmon har gett växten både mytologisk laddning och knutit den till högtidsdagar. Hypnos, glömska eller Rememberance Day, den 11 november, då britterna bär en vallmodekal i kavajslaget till minne av de soldater som stupade i första världskriget. Eva Koch tar fasta på flera nivåer av symboliskt innehåll och flätar även in personliga minnen.

Vallmon trivs på nyvänd mager mark. När miljontals granater under första världskriget förvandlade enorma markområden i Flandern till brun sörja blommade vallmon om våren och täckte det sönderskjutna ingenmanslandet med sina röda blommor. I Den drøm om fred filmar Eva Koch vallmoblommor i ett sädesfält. Hon låter bildsekvenserna från tre berättelser vidga och fördjupa innehållet: vallmoblommor i ett sädesfält, lekande barn i centrala Köpenhamn i nutid och en dokumentär från 1930-talet gjord av den tyske fotografen Walter Reuter med syftet att samla in pengar till barn som farit illa i det spanska inbördeskriget. En film där Eva Koch oväntat återfann sin egen mor som liten flicka!

Den drøm om fred © Eva Koch

Eva Koch hanterar ljus, tempo och omgivande ljud som skulptör, med hänsyn till rumsupplevelsen i breda stora grepp, ja, som en landskapsarkitekt. Vi påminns om hennes offentliga uppdrag, inte sällan gjorda för barn. Vi hör lärkan kvittra i skyn eller den gamla projektorn surra. Kamerans vinkel växlar, solljuset tränger på och sommaren öppnar sig. I nästa sekvens växer krigets skugga.
Den drøm om fred gjordes ursprungligen till den underjordiska cisternen i Köpenhamn. Att stiga ner där påminde konstnären om sin mors berättelser om hur familjen gömde sig under det spanska inbördeskriget: det var mörkt, fuktigt och luktade jord.
Människan står alltid i centrum i Eva Kochs verk. Synlig och aktiv som barn eller gestaltad genom sinnesupplevelser som manar betraktaren till empati.

Evergreen © Eva Koch

Kombinationen av bedövande skönhet i naturen, hos ett landskap, ett vattenfall, en växt eller en fågel, å ena sidan och å den andra en avgrund av utsatthet och symboliskt mörker som plötsligt öppnar sig triggar igång eftertanke och insikt i människans livsvillkor. Så är det i utställningens andra verk, Evergreen, som med sina dryga två minuter är en omskakande upplevelse.
    Filmad på Färöarna, där Eva Koch växte upp och som hon lämnade vid tidig skolålder, öppnar berättelsen diskrepansen mellan landskapets överdådiga skönhet och gruppen av barn som kastar sten efter en bortspringande pojke. Det uråldriga sättet att straffa ut den man inte vill ha med sig.

I Eva Kochs konstnärskap skapar verken ett sammanhängande flöde, projekten färgar av sig och berikar varandra. Villarprojektet, genomfört 2001, är kanske det tyngsta. Berättelsen om modern som under inbördeskriget mot sin vilja blev bortadopterad till Norge interfolieras med efterforskningar i Villar del Cobo, den spanska by där hon växte upp. Det visar Eva Kochs styrka och aktualiserar frågor om flykt, sam- och hemhörighet på ett smärtsamt sätt. Men ytterligare två mindre verk kompletterar den nu aktuella utställningen: ett om vita duvor, brev- och fredsduvor, och ett om ett träd, fotograferat varje dag under ett år. Med stroboskopisk hastighet blixtrar tiden fram, vi hänger knappast med.
     Ändå är det minnet av den tid som vi upplevt som utgör kärnan i detta konstnärskap. Det är mer aktuellt än någonsin, med budskap om att världen alltid är mångfacetterad och att det individuella och kollektiva alltid hänger samman. Trots att vi bär på våra egna subjektiva minnen förenas vi människor genom att vara inklämda mellan det förflutna, som vi inte kan ändra, och framtiden som vi själva skapar. Det är ett budskap som klarnar med det visuellas poetiska styrka, något som Eva Koch inte ger avkall på.

Västerås 2018-02-21 © Kristina Maria Mezei