Bland solreflexer och skuggspel i det tidiga sommarljuset går vi på jakt efter årets nyinstallerade konstverk i Wanås i nordöstra Skåne. I konsthallen är det lätt att hitta men vi börjar i skulpturparken. Naturen ruvar alltid på dolda egna skatter men här finns numera också konst i överflöd. De senaste tjugofem-trettio åren har promenaden i bokskogen, runt dammen och längs bäcken, under gamla rhododendronbuskar och längs mullrika stigar, blivit både lättare och mäktigare. Trots rutiner och professionalism behåller området sin särprägel och naturvandringens mystik smittar av sig på funderingarna kring konstverken.

I en sluttande backe reser sig Katarina Löfströms installation Open Source (Cinemascope) och skimrar som en förförisk skärm. Mängder av små silvriga metallkvadrater är fastsatta på ett nät som är uppspänt på det mer än 27 kvadratmeter långa underlaget, en metallram buren på höga stolpar. Paljetterna fladdrar och rör sig, speglar sin omgivning och skiftar oupphörligen.
     Vi påminns om utomhusbio, om meddelanden från en annan värld. Den ständiga förändringen skapar brus och brytningar, påståenden som motsäger sig själva. Verkligheten genom spegling övergår i fiktion och vi undrar var vi egentligen befinner oss. Ett både-och-tillstånd som refererar till Katarina Löfströms intresse för filmiska effekter och förhållandet mellan yta och djup, fast och flyktigt. Manifesterat i flera av hennes offentliga verk och i den film som inne i konsthallen kombinerar abstrakta mönster och ljud som leder tankarna till rymdutflykter.
    Installationens upprymda, flyktiga lätthet i den solomflutna späda sommargrönskan står i kontrast till de högresta bokarnas djupt rotade förankring i jorden. Med sin stadga erinrar de om tidens varaktighet och öppnar kompletterande perspektiv mot filosofiska och poetiska funderingar.
     ”Oändligheterna rör vid oss, vare sig vi vill det eller inte  Om de / förnekar oss  eller inte förnekar oss  Så / sker uppenbarelsen” för att låna några ord av Göran Sonnevi  (Sekvenser mot Omega, 2017)
På så sätt fylls Katarina Löfströms Open Source på den här platsen (och vid denna årstid) med ett innehåll som påminner om alltings förgänglighet, och får drag av ett ”memento mori”.

Pyramide (1967-2018) © Poul Gernes

Detta förutsätter förstås ett samspel med betraktaren, en interaktion som också är kärnan i Poul Gernes livsverk (1925 - 1996). Han såg sig snarare som socialarbetare än konstnär och ville genom sin konst göra samhället bättre. Hans mest slående uppdrag är Herlevs sjukhus i Köpenhamn som än i dag och trots pågående ombyggnationer badar i starka färger och rena geometriska former. Allt där är utformat för att sinnesintrycken, färgerna och formerna, ska ge de människor som besöker vården stöd. De ska hitta sin väg i byggnaden och känna sig stärkta, sedda.
     Därför blir jag överraskad då den nyinstallerade Pyramiden i Wanås park saknar färger. Den är uppförd efter en modell som finns på Skissernas Museum i Lund. Gernes tänkte alltid i färg, det visar flera av hans arbeten, även det vattentorn han föreslog till Munka-Ljungby dit han flyttade mitt i livet. Pyramiden formligen ropar efter att vi ska klättra upp på den, från toppen blickar man in i trädens kronor.

Chiharu Shiota, som i sommar också är aktuell på Göteborgs konstmuseum (läs recension), har i Wanås byggt ett hus i den stora höladan som kallas Långlogen. Den stora installationen är vävd och knuten med röda ulltrådar, spända på rektangulära och trekantiga ramar. Tecknet av ett hem kapslas in i den stränga formen och den intensiva färgen: ett fasthållande eller sökande efter ett förlorat ursprung. Hennes konstnärskap kretsar kring migrationens stora frågor som identitet och tillhörighet, minnen och förlust av minnen. Vi går in i huset och upplever den intensiva känslan av att vara både innanför och utanför.
     Att tillhöra är temat för hennes trådskulptur Relationality ute i parken. Ännu svart men till hösten kringsnärjd av murgröna. Här binds hus och människa samman av en röd tråd: en symbolisk ledtråd i en labyrint, en navelsträng.
    Årets nya verk är ett tillskott till de redan sjuttiotal som sedan tidigare finns utspridda i parken. Här finns ett unikt tillfälle att fundera kring konstens och naturens förhållande till varandra i vår digitala tid. Med kroppens alla sinnen på spänn.

Wanås 2018-05-23 © Kristina Maria Mezei