I konsthallens stramt kvadratiska rum hänger en gigantisk krona, eller om man vill en omvänd brunn att kasta blickarna i. Det skulle kunna vara en önskebrunn som uppfyller drömmarna eller en rumslig bok för siaren inom sig att läsa. Kronan är uppbyggd av objekt och försåtligt enkelt konstruerad som om den helt saknade ordning och struktur.
     Jonas Liveröd kallar sin installation för ”Big Bang” en frusen explosion, så långt stämmer det. Men han kallar den också för ett ”överdimensionerat Rorschach-test”, och kronan är i själva verket byggd efter symmetri och ordningar, ett talens och universums rotsystem. I kronans och kvadratens nederdel tronar figurer blickande  i fyra riktningar: en odefinierbar pälsfigur med rosa strumpa som skylande mask, ett wilhelm tellskt fågelansikte med äpplet på huvudet, mästaren Jodi med blottad hjärna och sist studenten eller matrosen med sminkat ansikte. De blickar tillsammans ut och skapar världens förebildliga utsträckning, som fyra verksamma element: jord, luft, eld och vatten.

Teckningscollage © Jonas Liveröd (Klicka på bilden för högre upplösning)

Det är sannolikt längs mina egna associationsbanor som Liveröd bjuder på den hisnande ritten genom kronans hinderbanor. Men jag kan inte låta bli att tro att även om konstruktionen är infallstyrd och intuitivt verkande, så vilar den på någon form av ritualiserad inre systematik. Jag gissar att den skulle kunna följa ett väl beprövat skulpturalt schema med sina fyra riktningar.
     Tänker på Bror Hjorths dopfunt ”Visdomens brunn” med idolerna i hörnen: Kristus, Gandhi, Chaplin och Nietzsche. Men Kronan innehåller också olika våningar i sin trä- och tygbandskonstruktion som alla verkar bära på varsitt motiv, som en kropps olika chakran. Jordbävningsvarnaren i botten är i så fall en humoristisk detalj. Och så löper det vidare i skarpa kurvor uppåt. Men där hänger ett hjärta på rätt ställe, tillsammans med en blåsfisk till lunga och längre upp ståtar megafoner och grimaserande grin på sin särskilda våning.

Jonas Liveröd beskriver sin krona som en ”förälskelse” som man inte i förstone ska ta ställning till. Det är en klok ingång: med lika delar sökande efter det åtråvärda främmande, som efter sin själs rosafärgade spegel möter man med fördel detta inkluderande verk i all sin stramt regisserade hållning.

Haninge 2018-09-26 © Susanna Slöör