De två stora akvarellerna Album och Universe är tillräckliga för att övertyga mig om Maria Luostarinens kraft och precision. Där landar också utställningstextens utsaga om intresset för myter, drömmar och hypnagoga tillstånd. Och vill man så går det även att läsa in en viss ikonografisk samstämmighet med Hilma af Klint – en undflyende bildmystik med en ornamentik åt det symbolistiska hållet.
    Luostarinens övriga akvareller är annars av det mer anekdotiska slaget; som långsmala seriestrippar låter de sig avkodas längs en visuell tidsaxel. Realistiska inslag i form av hundar, hästar och stiliserade figurer tonar fram mot bakgrunder av mer fri akvarellkaraktär.

Utställningsvy © Maria Luostarinen

Men det är också här som utställningen som helhet blir något lidande. De långsmala bildsviterna har inte samma suveräna genomslagskraft på avstånd som verken Album och Universe. Och de ingående grafiska elementen av mer abstrakt/symbolisk karaktär får det också svårare att konkurrera om observationen genom den nuvarande exponeringen.
    Vid närstudier däremot, och på detaljnivå, visar sviterna upp en intressant figuration på gränsen mellan det eteriskt akvarellartade och det innehållsligt precisa. Kanske handlar det helt enkelt om att som betraktare ta sig tid och låta de seriella bildfragmenten skapa en inre bild med utvalda drömsekvenser i frivillig ordning. Då smälter utställningen samman till en fullödig enhet i det drömskas och hypnagogas tjänst.

Stockholm 2018-04-18 © Leif Mattsson