Tiden löper befruktande i alla riktningar och gudinnorna i sina röda mössor följer och vakar över allas skeenden. Renrajden drar dock ständigt västerut, som om läsningen endast kan ske från höger till vänster, i detta värdeperspektiv över den samiska kulturen och mytologin.
     Britta Marakatt-Labbas bildvärld är skiktad mellan olika lager av sakligheter, de andliga och de faktiska och de underjordiskt grundläggande. I broderi och textila collage bärs generationer av minnen. De redovisas stygn för stygn och upprepas likt urberättelsernas överbryggande sanningar. Kråkorna, olycksfåglarna anas den här gången endast kl 7 om morgonen högst upp i träden och kanske har de lämnat fjäderhamnen för en annan art, här spirar hopp och lugn över gryningsljuset som smeker marken och drar blicken ut över fria vatten och blånande, syreberusade berg.
    Britta Marakatt-Labbas existentiella och etiskt uppmanande universum har rönt välförtjänta framgångar. Den här hösten kan man ta del av hennes verk parallellt på Bonniers Konsthall och Moderna Museet samtidigt med hennes och Tomas Colbengtsons aktuella utställning på Galleri Helle Knudsen. 

På väg II, broderi © Britta Marakatt-Labba (Klicka på bilden för hög upplösning)

Resan mot den större uppmärksamheten i Sverige har dock varit lång. Men med sitt succéartade deltagande i Documenta 14 häromåret är hennes verksamhet i relativ skymundan över. Där visades det 24 meter långa verket Historia som Britta Marakatt-Labba ursprungligen skapade för universitetet i Tromsö. Verket är ett gigantiskt broderi över viktiga nedslag i samisk historia, ett framlevt epos som ytligt kan påminna om Bayeux-tapeten från 1100-talet och Wilhelm Erövrarens äventyr. Nu och här sker berättelsen ur de utsattas perspektiv.
     Samernas närhistoriska öden och ärren efter övergreppen även i vetenskapens tjänst skildrar också Tomas Colbengtson i en bildvärld med hisnande djupverkan. Människornas rosanakna kroppar på rad, för att mätning och vägning av värde och art skulle genomföras, är kusliga bilder som Colbengtson tvingar glömskan att släppa greppet om. Blästrade skuggor i glaset och bilderna överförda till metallen, färgackorden som svävande talar om den kliniska och omänskliga kylans tillkortakommanden.

Urfolkshistoria, objekt © Tomas Colbengtson (Klicka på bilden för hög upplösning)

Både Britta Marakatt-Labba och Tomas Colbengtson öppnar genom sina respektive uttryck för en inkännande reflektion om över- och underordningens villkor och mekanismer. De framhåller gemenskapens företräde och fortlevandets villkor före nuets intressen. Förhoppningsvis färdas deras berättelser vidare västerut och drar med oss övriga, inte på flykt från gryningen men som dess beskyddare.
     Britta Marakatt-Labbas presenterade mytologi är så pass hoppfull att den förmår att vara avgrundsdjupt kritisk. Att förflytta städer (Kiruna) för den i evighetens tecken kortsiktiga vinningens skull imponerar inte på henne. Marakatt-Labba ställer upp de svarthättade olyckssystrarna bland gudinnorna som varningstecken mot den brandröda horisonten. Turligt för oss finns där en balans och berättelse om måtta för dem som envist tror på sin historia och berättelsernas förmåga att fordra bot och rodnande ursäkter inför morgondagen.  

Stockholm 2018-10-31 © Susanna Slöör