Joan Mitchell (1925–1992) fick ett snabbt och starkt genombrott i början av 1950-talet och har sedan dess behållit sin höga ställning. Hon var del av den berömda Ninth Street Show med Jackson Pollock, Willem de Kooning och Hans Hofmann och blev snabbt en av de främsta i den abstrakta expressionismens andra våg. 1953 visade hon sin första separatutställning på Stable Gallery, och det är målningar därifrån och det följande decenniet som visas på Cheim & Read.

Hon nådde tidigt konstnärlig mognad och höll snabbt jämna steg med decennier äldre kollegor i den abstrakta expressionismens New York, dit hon flyttade för att till sist landa i Monets Vétheuil i Frankrike, där hon slutade livet. Men barndomens Chicago fanns alltid med och minnet av Lake Michigans vatten spelar stor roll i hennes bildvärld.
     I den process- och energiorienterade tiden hade Mitchell ett eget sätt att applicera färg på duken. Det är förhållandet mellan motsatser: lätta och tunga penseldrag, kaos och struktur, mörker och ljus, opakt och transparent som är betydelsebärande. Ett arbetssätt hon behöll genom livet. Helhetsupplevelsen är en samtidig intensitet, nästan raseri, och en meditativ stillhet som växer i målningarnas närhet.

Rebuilding the Monument (three of three) © Pope.L (Klicka på bilden för högre upplösning)

Den 30 år yngre Pope.L har rört sig mellan samma platser, New York/Newark och Chicago, men i motsatt riktning. Beröringspunkter med Mitchell finns. I sina respektive konstnärskap har de kämpat mot ett motstånd kopplat till identitet. Men de är också varandras antites. Där Mitchell medvetet och med självironi anpassade sig till den manliga konstvärlden, håller sig afroamerikanske Pope.L lika medvetet i periferin av den vita konstvärldens mingel.
     Han verkade sedan 1970-talet i skymundan, men var högt respekterad, till ett trevande genombrott i början av 2000-talet. Det tillåter honom också en stor spännvidd i uttrycken, med performanceverk som starkaste gren. 2017 års Whitney-biennal blev nästa genombrott.

Det är ett mycket sammanhållet konstnärskap med återbesök i olika koncept år efter år. Pope.L arbetar med, manipulerar och omförhandlar det mångtydiga och vaga i de tillhörighetsmarkörer människor ägnar sig åt, tydligast Amerikas rasrelationer.
     Mitchell-Innes & Nash Uptowngalleri visar Circa, 24 målningar som bygger vidare på Skin Sets Paintings, påbörjad 1997, men vars rötter sträcker sig till 70-talet. Chelsea-galleriet visar One thing after another (part two), som spänner över flera medier.

Installationsvy © Pope.L

För Pope.L är bild ord, och ord bild. Också här ansluts till Skin Sets Paintings med stencilerade ord utspridda över lokalen. Rasistiskt tänkande parodieras. “White People (are A Catalog)”, “Black Peple Ae made Of Water”. Re-Photo är äldre, kraftigt förstorade fotografier som modifierats med konstnärens ansikte inklippt. I glaslådor ses Martin Luther Kings ansikte tryckt på gödsel- och kompostsäckar (Rebuilding the Monument). Konsten kan upplevas som kaotisk men är noga planerad, med hela rummet inkorporerat i utställningen.
     Vid parken High Line, det gamla upphöjda järnvägsspåret på Manhattans västra sida, finner vi slutligen ett neonverk med texten “Rigt Turn For Reparations”. Performance, samhällskommenterande konst och politisk oro hör samman, och det är ingen tvekan om att det är Pope.Ls tid.

New York 2018-10-11 © Mattias Lundblad