Årets kuratorer, och siare in i den milt sagt obskyra framtiden, är Joa Ljungberg (f. 1976) och Santiago Mostyn (f. 1981). De två har lett jobbet med så ambitiös iver att till och med museets egen personal intygar att de knappt känner till hälften av konstnärerna. Dessutom är mer än 86 procent (!) av dem födda mellan åren 1972-1989, i stort sätt i samma ålder som de båda kuratorerna. Så någon större generationsspridning kan vi verkligen inte tala om, snarare då om en extremt snäv åldersgrupp med enbart fyra konstnärer som avviker. (Se statistik nedan till höger).
     Som nytillträdd museichef uttalade sig Lars Nittve 2001 emot det svenska kulturlivets "åldersfascism", som han kallade det – något dagens museiledning kanske skulle vara observant på, och inte bara stirra sig blind på genusfrågan. En åtgärdad orättvisa i ena fallet kan väl knappast legitimeras av att en annan tillkommer?

© Eric Magassa (Klicka på bilden för hög upplösning)

Nog om de något udda förutsättningarna, nu över till själva innehållet. För dem som hade tillfälle att ta del av förra Stockholmsversionen av Modernautställningen, 2010, är det slående vilken tvärvändning i visuell estetik det huvudsakligen handlar om här. De två kuratorerna har gjort upp med de då så omhuldade arkiven och glasmontrarna (vilka kan sägas vid tiden även var en internationell trend). Istället är det berättarflödet och den visuellt bärande idén som dominerar årets upplaga. Här finns flertaliga exempel på måleri, textil och objektskonst i det utvidgade fältet.
     Det stundtals kvasijournalistiska "undersökandet" från det senaste decenniet har fått stå tillbaka för ett mer experimentellt syftande bortom de entydiga konklusionerna. Utställningen framstår, trots sin skriande snedfördelning vad gäller ålder som en både intressant och tankeväckande presentation.

© Christine Ödlund (Klicka på bilden för hög upplösning)

Mixen är däremot dynamisk vad gäller kön, etnicitet och inte minst tekniskt utförande. Glädjande nog har man valt att denna gång inte utgå från en absolut nollpunkt; här finns återkopplingar till tidigare Modernautställningar och till konstnärer som självklart ingår i en traderad historia.
    Den alltid oförutsägbara Christine Ödlund (f. 1963), som även deltog 2010, visar här en vacker installation med kopplingar till den österrikiske/kroatiske Nikola Tesla (växelströmsteknikens fader). Bakom de sprakande ljuslådorna hänger ett antal målningar av sällansedd styrka och koncentration – vänskapens band knyts till den innovativa Hilma af Klint.
    I kraft av sin erfarenhet får väl även Britta Marakatt-Labba (f. 1951) beskrivas som konstnärlig veteran. Verk av henne har den senaste tiden visats på ett flertal viktiga konstarrangemang, exempelvis Dokumenta i Kassel. Här bidrar hon med några spröda textila verk, som har tyska spannmålssäckar från andra världskriget som underlag – en lågmäld men effektiv installation.

© Britta Marakatt-Labba. i bakgrunden Éva Mag

Även om de knappast kan beskrivas som veteraner hör ändå Éva Mag (f. 1979) och Anna-Karin Rasmusson (f. 1983) till de mer flitigt exponerade under de senaste åren. I Éva Mags fall bjuder hon på ett par av sina, i mitt tycke, formmässigt säkrare verk här placerade på socklar. De är betydligt intimare kopplade till en skulpturalt expressiv bildtradition. Jag associerar till polsk 1970-talskonst, vilken var ett av landets mer intressanta konstnärliga höjdpunkter. (Även Torsten Renqvist hämtade näring därifrån.)
     I Anna-Karin Rasmussons fall rör det sig om en rörande film kring ett misslyckat, eller missriktat, omhändertagande. En trikåklädd dockfigur (som hämtad ur Paul McCarthys arsenal) försöker desperat hjälpa en lealös "tvilling" upp för en klaustrofobiskt formad trappa. Utsiktslöst som det verkar.

© Ida Persson

Annars är det de för många av oss helt nyupptäckta konstnärerna som till antalet dominerar utställningen – och gör det ofta med orubbat självförtroende som det verkar.
     Eric Magassa (f. 1972) känns nog igen för de västkustboende, och för Stockholmarna var han aktuell 2015 i en samlingsutställning på Fullersta Gård. Hans måleriskt sensibla samplingsteknik känns ny och uppfriskande
     Alfred Bohman (f. 1981) visar ett formstarkt måleri där det åtminstone i något fall går att ana klara paralleller till Lage Lindells innovativa svartvita period.
     Ragna Bley (f. 1986) låter akrylfärgen flöda närmast akvarellikt i sina över tre meter höga målningar (Helen Frankenthaler må le i sin himmel). Det är inte ofta man ser denna frimodiga färgbehandling på dagens svenska konstscen, möjligtvis med undantag av i Erik Jeors konstnärskap.
     Anders Sunna (f. 1985) står för inte bara en utan flera blinkningar till den mytomspunne konstnären Dick Bengtsson, men här med en samisk/etnisk politisk skruv – ett intressant återbruk av den bengtssonska tillämpningstekniken.

Som en av de klart framträdande, eftersom han får inleda Modernautställningen vid själva entrén, är Muhammad Ali (f. 1982). Hans smått absurda teckningsserie 366 Days of 2012 utstrålar både nytänkande och konstnärlig precision. Det handlar knappast om någon särlingskonst även om likheter finns, snarare då om en skruvad absurdism i Kafkas anda (likt dennes klottrade figurer i marginalen).
    Ytterligare en stark presentation står Anna Uddenberg (f. 1982) för, Hennes bastardliknande kombinationer av lyxfåtöljer, modernistmöbler och gynstolar är både kittlande och skrämmande. Av åldersskäl kunde hon naturligtvis inte besöka Edward Kienholtz omtumlande utställning på Moderna Museet 1970, där han visade den berömda, nerblodade gynstolen, men Uddenbergs verk ansluter med ett delvist snarlikt bildbyggande.

Det knappa fyrtiotalet konstnärerna bjuder på en mycket intressant konstnärlig mix där även performances ingår i det digra programmet. Utställningen flödar också vidare ut i museets korridor, där mötet med flera verk av Hilma af Klint står först på tur. Rekommendationen att besöka Modernautställningen 2018 är därför självklar, även om den naturligtvis skulle ha kunnat te sig totalt annorlunda med ett annat val av kuratorer, och med ett tydligare ställningstagande emot historielöshet.

Stockholm 2018-10-25 © Leif Mattsson

Recensioner av tidigare Modernautställningar:
Modernautställningen 2006, Stockholm>>
Modernautställningen 2010, Stockholm>>
Modernautställningen 2014, Malmö>>