Men medan Tommy Persson dras till det indirekta, till skuggspel och speglingar, så är Iwo Myrins förhållande till motivet så rakt det bara går. Inte ens ett objektiv får komma emellan.
     Han letar upp en svamp och sätter ner en hemmagjord hålkamera, en låda med ett förseglat nålstick i ena änden och en ljuskänslig film i den andra. Så tar han bort förseglingen och låter ljuset som sipprar in forma en bild. Ögonhöjden blir en snigels. Det speciella skärpedjupet med suddiga kanter ger en känsla av att vara på glid mot det som ligger i fotografiets mitt, kanske som en hungrig skogssnigel som just fått korn på en kremla. Effekten är överraskande. Slöjan av referenser man vanligen har till det man ser dras undan eftersom man aldrig tidigare glidande på magen närmat sig en svamp dubbelt så hög som en själv.

Myrin gör också avgjutningar. Jag ser även dem som ett slags fotografier där negativet lagts direkt mot det som avbildats. Precis som i hålkortsfotografierna finns ingenting av tolkande bearbetning emellan utöver den mekaniska processen. Den innehåller naturligtvis i sig själv både reduceringar och tillägg som alla på sitt sätt bidrar till uttrycket. Luft- och gjutkanalerna som Myrin lämnar kvar under markytan ger associationer till rotsystem, men också till konstruktionsstöttor som håller upp en liten ö av verklighet i vars mitt det står en ensam svamp. Om nu svampar har något medvetande, så inbillar jag mig att det är uppfyllt av en total känsla av att stå där det står. Och just detta är för mig kärnan i Myrins bilder, en närvaro utan förbehåll.

© Tommy Persson	© Tommy Persson

Tommy Persson verkar syssla med motsatsen, att skildra ett glapp mellan sig själv och det han ser. Folktomma villaförorter och industriområden är naturligtvis perfekta miljöer för att skildra alienation. Samtidigt är de genom likformigheten väl lämpade för att lyfta fram optiska paradoxer, som att ett fönster i skuggan på en fasad kan vara ljusare än rutan i den solbelysta delen.
     Det som verkar vara något visar sig i själva verket vara något annat, eller ingenting. Jag tänker mig att det är detta som Perssons arbeten går ut på, att via det oberäkneliga skaka liv i det stumma.

Stockholm 2018-04-18 © Bengt Jahnsson-Wennberg