Hör du till dem som drabbas av drömmar om natten? Eller till dem som försvinner i kreativa dagdrömmar under dygnets vakna timmar? Den franske filosofen Gaston Bachelard ägnade sig kring mitten av förra seklet åt att vetenskapligt syna dagdrömmeriet i flera av sina verk, knutna till de fyra elementen. Dagdrömmeriet benämnde han som ett psykets och de intima visionernas ljusdunkel. Till skillnad från ”de psykets rånare … som hemsöker nattsömnens skogar”, mardrömmarna.

Inför Anneli Nises senaste bilder, som nu visas på KAZ galleri i Västerås, blir jag ändå frågande vilken sorts drömmar hon målar. I hennes sätt att arbeta finns ju det poetiska drömmeri som Bachelard inringar, en sammanslagning av fantasi och minne. Arbetsprocessens osäkrade öppenhet inför det oväntade, när hon i omgångar lägger till och tar bort, behåller och suddar ut, uppenbarar släktskap med målare över tid som snarare är ute efter att visualisera ett mentalt tillstånd än en berättelse. Själva skulle de kanske framhålla att de är realister: de har en fot såväl i den fysiska verkligheten som i föreställningar och visioner.

Salamanderns rike © Anneli Nise

Anneli Nises fantasi tar sats i färgen som materia och i penseldragen som drivs framåt tills något ger föreställningsförmågan en hållhake. Ett fullödigt resultat förutsätter total närvaro, anslaget kräver kontroll över när det är dags för avslut. Den stränga självkritiken måste praktiseras. Bilderna som växer fram kan bli lockande, lekfulla eller dramatiska och skrämmande. Absurda, magiska men sällan humoristiska. Än suggererar färgernas skimrande transparens ljusa stunder och öppna landskap, än skrämmer mörkret och kontrasterna i feta penselstråk. Odefinierbara väsen eller gestalter naglas fast i klaustrofobiska rum, kring nakna avlövade träd svävar svårtolkade figurer.

Associationerna ligger i slutändan hos varje betraktare. För Anneli Nise gestaltar något av en vardagens och förtrolighetens tillflyktsort men med vetskapen om att i varje medvetande finns ett område där de instinktiva rädslorna lever sitt liv som i en Pandoras ask. Där jag ser en ”strange fruit” hänga i ett träd, uppfattar min vän en glad hoppande flickgestalt.
     Den speciella färgskala som Anneli Nise trivs med har ett starkt estetiskt värde genom det ständiga ljusdunklet. När färgen fördrivs skapas ett fördröjningens drama: vi tvingas till att vistas i ett känslotillstånd, fyllt av fokuserad koncentration, mörkögd vaksamhet och ensamhet. Inte direkt behagligt men välgörande pådrivande i jakten efter osminkade tolkningar av världen omkring oss. Överraskande nog får fantasins poesi här en etisk botten.

Västerås 2018-01-17 © Kristina Maria Mezei