Maria Nordin är utan tvivel en av Sveriges skickligaste akvarellister men paradoxalt nog ofrivillig i rollen. Under andra året på Kungl. Konsthögskolan utvecklade hon en allergi mot olje- och akrylfärg och blev mer eller mindre hänvisad till tekniken. Av fri vilja eller på trots har hon emellertid aldrig accepterat att inordna sig i akvarellens förutbestämda riktlinjer där material och teknik föreskrivit landskapsmåleri och blygsammare format utan hela tiden utmanat med mycket stora och närgångna bilder. Och storleken har betydelse. Det är på gränsen till verklighetsfrämmande att se akvareller som mäter 150 x 200 cm – maxbredden på en rulle 300 grams papper är 150 cm – men det går inte att komma ifrån att bilderna ger en stark fysisk närvaro bara genom sina format.

Människokroppen är Maria Nordins tema. Kroppar som hon tränger in i bilden, tvingar att ta plats på en för liten yta eller amputerar lika mycket som beskär. Oftast saknas rekvisita helt eller spelar undanskymda biroller. Men det finns undantag.
     En av mina favoriter är 90 Degrees där en kvinna har fällt sig i 90 grader över ett bord. Bordet är för högt, kvinnans ben är för långa och huvuddelen av bildytan utgörs av den tomma volymen under bordsskivan. I 90 Degrees kan man också se lite humor i scenen.
     Maria Nordins konstnärskap är i övrigt mycket präglad av den obehagskänsla hennes köttrosa avbildningar av ansikten och kroppsdelar från åren 2011 och 2012 gav. Inte minst gäller det den animerade In your hands. Vad är det som försiggår – ett övervåld eller finns det en frivillig underkastelse i bilden? Att kvinnan i bilden, subjektet, äger titeln skulle kunna peka på det senare, men säker blir man aldrig.
     De nyare bilderna har generellt en betydligt varmare ton vilket gör att flera av dem känns mjukare, även om färgen sällan ser ut att ha fått tillstånd att rinna iväg särskilt fritt, och jämför man med tidigare känns slumpen här mer eller mindre utestängd. Sett till samtliga tio av 32 verk tillkomna under senaste året är variationen ändå ganska stor och spänner över mer klassisk akvarellteknik till det millimeterprecist fotorealistiska. 

Pedestal, 2018 © Maria Nordin. Foto Olle Niklasson	Golden object, 2018 © Maria Nordin. Foto Akvarellmuseet

Utställningen har ingen titel men objekt och objektifiering är ett påtagligt tema i de senare bilderna. Inte minst skickas tanken i den riktningen av titlarna: On display, Selfie, Me, Golden object och Pedestal. I den sistnämnda står modellen uppställd som inför starten i en simtävling fast på en typ av podium som är vanlig på gallerier. Obekvämt, om man inte visste att Maria Nordin pusslar ihop bilderna i Photoshop från separata foton som hon sedan projicerar på papper och gör linjeteckningar av.

Frågan är då vad Maria Nordin vill med sina nya bilder. Är det modellerna som är objektifierade? Vill hon säga något om oss som betraktare av objekten på bilderna? Blir vi mer en del av objektifieringen genom att de nya målningarna är naturligare återgivna, mer som vi, än hennes tidigare verk? Jag vet inte.
     Ett problem här är tekniken. Åtminstone för mig. Se på skjortans svaga spegling i den oklanderligt vita ytan som personen vilar på i On display. Vad berättar den minutiöst utförda detaljen? Hur ska man överhuvudtaget förhålla sig till en konstnär som är så skicklig med färg och pensel att tekniken hela tiden vill ställa sig i vägen för det uttryck man tror finns lagrat djupare in i bilderna? Här känner jag att ytan som presenteras i flera av Maria Nordins nya bilder stänger till tolkningsmöjligheterna. Det kan vara mitt personliga problem, visst, men det gör det inte mindre problematiskt.

Skärhamn 2018-10-23 © Olle Niklasson