Skjortans skugga vet inte vad skjorta är, konstaterar den portugisiske författaren Fernando Pessoa (Orons bok). Och inte känner väl den avgjutna teddybjörnen till något om nallebjörnars själsliv, kan man kanske tillägga. Våra mest älskade ting talar inte till oss via ombud; kopplingen är rak, avskärmad och minnesstyrd.
     Så när Karl Norin som förlagor använder leksaker och gosedjur bibringas en emotionell överbyggnad av barlastkaraktär. Rudiment av besvarad kärlekstörst finns liksom inkapslade i de sammanpressade gosedjursformerna. Karl Norin rör här vid något ömmande – och möjligen också sårigt.

Hajarana, 2018, epoxy, tyg, plast © Karl Norin

Men Karl Norins berättelser har en annan adressat än barndomsromantikern. Länken till förebilderna har brutits; konstartefakterna har redan övergett de juvenila domänerna. Hängande som förväntansfulla kasperdockor i nätverk av tunna trådar framträder deras skulpturala och rumsliga kvaliteter – som inför ett noggrant arrangerat skådespel. Till det kommer avsaknaden av hindrande ramverk vilket skapar en tydlig rytmik figurerna emellan – eller rollkaraktärerna kanske man skulle säga. Den dominerande uppställningen Justitia har också vissa likheter med skuggspelsteatern, om det nu inte hade varit för den höga koloriten.

Här finns också påtagliga dekorativa förtjänster; de klara och distinkta färgerna bidrar självklart till attraktionskraften. Karl Norin står heller inte främmande inför det naivt lekfulla, sinnligt experimentella eller det komiskt absurda. Associationerna kan ta intressanta spår och (villo-?)vägar till musikaliskt inriktade bildmakare som exempelvis Lage Lindell. Men Walt Disney är heller inte långt borta, och då tänker jag kanske i första hand på verket Hajarana – en humoristisk lek med det pseudodjupa teaterperspektivet. Plats på scen, spelet kan börja.

Stockholm 2018-04-26 © Leif Mattsson