En behaglig och nästan meditativt nedtonad atmosfär genomsyrar stora delar av utställningen NyMaterialism på Bonniers Konsthall. De få undantagen, som exempelvis Éva Mag, Francis Upritchard och Petrit Halilaj, bidrar dock med konstnärlig bångstyrighet som skapar en viss spretighet i totalbilden. Men i dessa fall är det snarast av godo, då utställningar där taktilitet och materialval poängteras stundtals tenderar att närma sig det anemiska eller nyandliga.
    De utställningsansvariga (Magnus af Petersens och Caroline Elgh Klingborg) tar fasta på den gradvist förändrade synen på konsthantverkets status, där material som textil och keramik på senare år släppts in i den internationella konstscenens "finrum". Det tydligaste exemplet på detta är naturligtvis 2017 års Venedigbiennal. Några av de aktuella utställarna deltog också där, exempelvis Lee Mingwei och Sheila Hicks.

The Mending Project, 2009- © Lee Mingwei

Det är naturligtvis problematiskt att försöka sig på en omdefiniering av redan vedertagna filosofiska och estetiska begrepp och betydelser, som i exemplet "materialism". Att luta sig mot företrädare för den ifrågasatta språkkollaps som kallas International Art English hjälper knappast. Monika Wagners förvirrande text om just materialism i utställningskatalogen kan möjligen få den upplyste läsaren att dra på smilbanden, men resonemanget snarare förlöjligar än bekräftar.
     Men med den brasklappen levererad ska det intresseväckande kraftigt betonas, för här finns många exempel på utsökta konstnärliga tillämpningar; utställningen är som helhet en njutning för både öga och sinne. Dessutom har man från de ansvarigas sida varit mycket noga med den globala representationen. Här finns deltagande konstnärer från i stort sätt alla jordens kontinenter.

Untitled (Paintings), 2011 © Andrea Büttner

I den internationella mixen fastnar jag särskilt för Abdoulaye Konaté, Katrine Helmersson, Petrit Halilaj och Britta Marakatt-Labba. Även Sheila Hicks, med sina nyskapande vävnader tillhör dem som bidrar starkt till upplevelsen. Men här skulle jag gärna ha velat komplettera med verk av den konstnär som presenterades bredvid Hicks på Venedigbiennalen 2017, nämligen Judith Scott (1943-2005). Nu är hon ju avliden så det kanske förklarar frånvaron på NyMaterialism, men hennes ofta helt sanslösa verk skulle med säkerhet kunnat skapa kreativ turbulens på utställningen.

De två representanterna för relationell estetik, Lee Mingwei och Theaster Gates, önskar däremot knappast förmedla någon turbulens. Här är det eftertankens långsamma förlopp som premieras. I Lee Mingweis The Mending Project gäller det ett terapeutiskt lagande av kläder – initialt under hans väntan på pojkvännens senkomna återkomst från katastrofområdet kring Twin Towers, 2001.
    I Theaster Gates fall handlar det om att under utställningens fortlöpande tradera och förmedla urgamla kunskaper om keramika tillverkningsprocesser mellan mästare och lärjungar.

Weissensee, 2017 © Andreas Eriksson

Den rumänskfödda men i Sverige verksamma Éva Mag har den senaste tiden låtit höra mycket talas om sig, förmodligen till viss del triggat av nyfikenhet inför de intressanta kulturella krockarna hon arbetar med. Hennes bidrag på den aktuella utställningen får man dock vänta med att värdera då även hon här arbetar relationellt; ett antal performances kommer att gå av stapeln under utställningsperioden.
     Lite mer frågande ställer jag mig till hennes tre jordhögar. Med Walter de Marias Earth Room (1968, 1974, 1977) sattes standarden för den konstnärliga tillämpningen med ett jordfyllt rum. Och när Lara Almarcegui på Vendigbiennalen 2013 gjorde något snarlikt i den spanska paviljongen var det som en direkt blinkning till de Maria. Även Olafur Eliasson fyllde golvet med jord och sten i sin utställning på Louisiana 2015. Så det är aningen svårt att känna odelad entusiasm inför Éva Mags val av material. Då följer jag hellre hennes arte povera-anstrukna och ofta överraskande arbete med kroppar i upplösning och förvandling.

Det finns mycket att ta till sig på den aktuella utställningen; skenbart antar den det enklas och avklarnandes form. Men på grund av de återkommande taktila inslagen är presentationen egentligen relativt komplicerad för besökaren. Exempelvis kan det vara förledande att enbart visuellt njuta av de lågmälda tonerna i Andreas Erikssons två vävar, eller av Britta Marakatt-Labbas intagande naivism. För där finns så mycket mer för fler sinnen än enbart synen. På många sätt handlar det om en totalutställning där en avgörande faktor är om man kan förhålla sig öppenhjärtig nog att försätta sig i den lyssnandes position.

Stockholm 2018-09-12 © Leif Mattsson