För den tyske filosofen Kant var fantasin en förutsättning för sublimitet. Det sublima var för honom en känsla med vilken vi inser vår mänskliga naturs begränsning. För den franske filosofen Lyotard var sublimiteten ett viktigt uttryck för mångfalden, instabiliteten och gränsen för vår begreppsliga makt.

Utställningen har fått sitt namn från Kafkas huvudperson (Familjefaderns bekymmer). En trassligt trasig trådrest av någonting odefinierbart. Att namnge något till synes meningslöst och ge det liv. Jag kommer att tänka på Kafkas citat: ”Livet är omåttligt stort och djupt, som stjärnornas avgrund över oss. Vi kan bara se det genom ett litet kikhål – vårt eget personliga liv.”

Utan titel, 1993 © Judith Scott. Foto Malmö Konsthall

Förutsättningen för utställningen är Judith Scotts verk. (Läs mer om Judith Scott) Utgångspunkten är skulpturer eftersom det var den teknik som Judith Scott arbetade med mest. Det är första gången hennes verk visas i Sverige. Det som gör utställningen betydelsefullt befriande är att Judith Scotts konstnärliga verksamhet ses utifrån hennes förmåga, inte oförmåga. Hennes gemenskap med samtidskonstnärer, inte utanförskap.
      Judith Scotts virvlande energi i sina teckningar övergår till Henri Jacobs Journal Drawings. Hans dagboksteckningar komponerade mer systematiskt och återhållsamt, men med den tydligt genomgående energin som fortsätter in i Hassan Sharifs verkserie Books and Boxes. Man kan se Laura Lamiels omsorgsfulla Foreclose som en fristående fortsättning.
     Nairy Baghramians två överdimensionerade krokar i samma gula nyans som de två citronerna i Katinka Bocks verk om balans och tid. Deras gemensamma idéer om stöd och bärkraft, spänningarna mellan det flytande och det fasta, det härdade och det upplösta. En poetisk ömtålighet.

Forclose 2018 © Laura Lamiel

Utställningen är en dikt skriven mellan raderna. Mellan konstnärskapen finns en rytm. En samhörighet i konst som kräver tid och omsorg. Konstnärerna är väldigt olika varandra och de ägnar sig åt var sitt område, men de kompletterar varann på ett värdefullt sätt. Konstverken ligger nära skapandeprocessen och det gör utställningen lekfullt kreativ. Likheterna är större än olikheterna.
     Den vita ljusa lokalen ger gott om utrymme för betraktaren att fylla i med egen erfarenhet. Det sublima ligger i att hålla samman ting utan att berätta allt. En del innehåll göms och glöms men finns för betraktaren att upptäcka i sig själv. Som små tysta överenskommelser.
     Det särskilt väsentliga i denna utställning är att den visar en fullkomlighet i det ofullkomliga, en befriande tillåtelse i en trångt kontrollerad tid, en gränsöverskridande frihet i motsats till hårdare gränsdragningar. Lättare andning. Vi är ofullständiga och saknar inget.

Malmö 2018-03-07 © Emelie Ånskog