Elisabeth Ohlson Wallins utställning Id:Trans på Dalarnas Museum är den första anhalten i en kommande turné. Det är den första stora utställningen i Sverige om transpersoner.

I dessa normkritikens dagar är transsexualitet en aspekt som i högre grad tar plats i det offentliga samtalet. Inte minst har debatten tagit fart genom Kajsa Ekis Ekmans text i Aftonbladet där hon diskuterar synen på könspolitik och konsekvenserna av att människor själva definierar sitt kön.

Elisabeth Ohlson Wallin är sedan länge en förkämpe för homo- och bisexuellas rättigheter och har främst gjort sig känd för utställningen Ecce Homo men också för porträttcollage av Drottning Silvia. I den nya utställningen är Drottning Kristina en svensk referens och ägnas en egen hörna med reproduktioner av målningar och dokument. Kristina ges här en transidentitet – om bevisen räcker är svårt att bedöma, men hon passar in i Ohlson Wallins ärende där budskapet framstår som det viktigaste.
    Ohlson Wallin ger sig inte in på orsaker eller teorier – hon visar människor i porträtt och iscensatta fotografier där de flesta av de avbildade har bytt eller korrigerat kön genom operationer och hormonbehandlingar. Utställningen brer ut sig i hela konsthallen och består av huvudsakligen fyra olika delar.

Triptyk © Elisabeth Ohlson Wallin

En triptyk, lik en altaruppsättning, med stora foton av tre personer som benämner sig som transpersoner möter oss i det första rummet. I mitten sitter en svart man som håller en till synes diande ängladocka till sitt bröst. Konungalik och bredbent, med auktoritet i sin tunga kropp sätter han tonen – en sorts Pietà som samtidigt är en vuxen som leker med en docka. Han flankeras av två nakna stående gestalter, närmast ett slags mytologiska figurer med håriga kroppar och med ärr efter könskorrigerande operationer.
     Associationen till såväl tillbedjan som freakshow ligger nära. Jag tänker på de människor från främmande folkstammar, skäggiga damer, elefantmän, världens minsta dvärgar och andra som under 1800-talet visades upp på marknadsplatser och varietéer. På samma gång erinrar jag mig Odd Nerdrums målningar med hans kitsch-heroiska porträtt av individer i mörka ödsliga landskap.

Intill visas ett tjugotal porträtt i halvfigur: färgfoton av enskilda personer i klädesplagg inspirerade av barockens 1600-tal. De är utskrivna på duk och vill efterlikna målningar med måleriets mjukare fördrivningar.
    Det är i stort sett samma personer som figurerar i alla bildserierna. En serie på dryga tjugotalet foton består i svart-vita porträtt av transpersoner, nästan enbart ensamma i halvfigur. Här är det raka, avbildande foton med människor som tittar direkt in i kameran. De är enkla och budskapet överröstar inte individerna.

Utställningsvy © Elisabeth Ohlson Wallin

De bilder som mest påminner om Ohlson Wallins tidigare Ecce Homo-projekt är ett antal stora foton där hon iscensatt olika händelser som kan associeras till både historien och vår kristna tradition.
     Michelangelos Skapelsen har gjorts om till en transsexuell skapelseakt. Vad parafrasen egentligen vill säga är oklart. Ett annat verk visar några personer som nyfiket undersöker ett ärr efter ett bortopererat bröst. Det syftar naturligtvis på Caravaggios målning Den tvivlande Tomas.

Fotona är, givetvis, tekniskt skickligt framställda men orsaken till valet av estetik förblir oklar för betraktaren. Kanske även för Ohlson Wallin? Hon faller i egen fälla i exotiserandet av de transsexuella – det avvikande och egendomliga framställs som ett mytologiskt och religiöst mysterium.
     Jag måste understryka – all respekt för de transpersoner som ställt sig till förfogande för Ohlson Wallins avbildande, men ett stort frågetecken måste resas inför hennes sätt att skildra dem. Det som berör är några av de större halvfigursporträtten där människorna tittar rakt mot betraktaren. De är kanske inte konst som de omfångsrika iscensatta bilderna gör anspråk på att vara, men fint fotografi som låter individen tala för sig själv.

Falun 2018-04-26 © Maria Backman