Sedan det smått galna barnprogrammet Sesame Street under tidigt sjuttiotal slog igenom med buller och bång har ingenting riktigt varit sig likt. Den visuella rigiditeten och pekpinnepedagogiken är liksom för evigt stukad. Både inom tv-produktioner för "småfolket" och inom den street-art-inspirerade konsten har det tagits monsterkliv in i den underbara svarthumorns domäner. I Sverige finns ett antal mycket begåvade konstnärer inom området, och en av de mer talangfulla är otvedydigt Joakim Ojanen.

Mitt första möte med Joakim Ojanens verk var på Konstfacks kandidatutställning 2012. Två år senare på Masterutställningen bekräftade han min tidigt väckta nyfikenhet. Det här var någonting alldeles extra, något som stack ut genom sin fabulerande berättarteknik, sin skenbart barnsliga estetik och sin hantverksmässiga experimentlusta.
    Med åren har detta flöde och denna berättariver bara blivit starkare och mer självklar. Ibland tar det rent bisarra över, som i nattligt ondskefulla drömmar. I andra fall är det empatin och igenkännandets känsloflöde som dominerar.

Oh My!, Yellow Berry with Flowers Sitting, 2018, h 34 cm © Joakim Ojanen	Rakudog Loves You All Day Every Day, 2018, h 16 cm © Joakim Ojanen

Det är lätt att nickande instämma i titelns undermening hos den övernaturligt stora bronsen Rough Day (Boy with Bag). Som en snarad elefant i ett imaginärt glashus tycks pojken förlorat både slanten och det berömda smöret. Mobbad, förtvivlad, eller bara nedstämd i största allmänhet, det spelar ingen roll – en antihjälte är han av monumentala mått, nu när de heroiska utfallen inte längre har någon verklig giltighet. Det ligger något trösterikt i den förmedlade besvikelsen, något allmängiltigt som inte låter sig kontamineras av flyktiga segrar och triumfer.

Joakim Ojanens skulpturer och teckningar har med tiden blivit alltmer sammansatta till form och uttryck. Det märks om inte förr så på denna hans första riktiga soloutställlning i Stockholm. Objekten har ofta en högst komplicerad anatomisk struktur med gummiarmar, ögon på skaft och fladdrande rep-öron. Det absurda har blivit den nya normen, förrädiskt inkapslad i humorvindlande berättelser.
    Att Ojanen gör succé även utomlands är heller inget att förvånas över. Hans fabelformade figurer förmedlar nämligen ett slags allmänmänskligt igenkännande, med minnet som sol och ankare. De är fyllda av en halsbrytande leklust i kombination med en i sammanhanget ganska sällsynt ömsinthet. Denna smågalna kärleksyttring i konstens form låter sig knappast hindras av några tilltvingade kultur- eller nationsgränser.

Stockholm 2018-08-28 © Leif Mattsson