”Glädjen finns överallt, du måste bara finna den.” Två kamratskrålande skelett sitter ute i ödemarken och har just funnit sin.
     Jeff Olsson följer sina goda andar i spåren genom den kolsvärtade vildmarken. På hästryggen låter de klolika benfingrarna sin vän på vida färden gå för lös tygel. Uppför floden sker resan per båt och ut mot horisonten hissas seglen. Äventyren är sagoberättarens, den som troligen aldrig deltog i dem. Minns historikern Hans Villius uppläsning av Erik Dahlberghs inlevelsefulla skröna om hur han klarade biffen när Karl X Gustav med mannar gick över Stora Bält.
     I Jeff Olssons värld möter de hjältemodiga benranglen inte värre faror än en retsam fågelsvärm, häcklande från de täta stammarnas första parkett. Lösdrivande kattdjur och vargar har också löst biljetter till Jeff Olssons scenerier. Stämningen minner om Sydney Nolans tillbakalutade australiensiska sagolandskap, med en hyttande Ned Kelly i hemgjord rustning. Skeletten prövar sina gevär likt provfilmande skådespelare för mer löskokta äventyr, de är ju redan saligen insomnade och lever i sin närmast perfekta eftervärld.

Installationsvy © Jeff Olsson

”Om man känner sig lite ledsen så rekommenderar jag att man kapar ett ben”, sade kritikern Ulf Linde inte utan visst allvar när han kommenterade sin efterhängsna depression och den ynnest glädjen alltid innehåller för den som vågar finna den.
     Kommentaren liknar det memento som Jeff Olssons hjältar uppmärksammar om. Det gäller att behålla humöret som riktigt goda andar; olyckor och misslyckanden är endast lätt förargliga tuvor på ”the jumpy road”.
     Jag uppskattar Jeff Olssons lågmälda galghumor, hans förhållande till naivismen och hans omsorgsfulla metod. Varje teckning verkar framsmekt med djupaste ömhet och respekt, vilket inte hindrar att Jeff Olsson parallellt klöser fram sorgerna, oron och bekymren som irriterande sting från en imaginär myggsvärm. De är ju själva kartan för oss resenärer på den gemensamma sällskapsresan, även när vi färdas var och en för sig.

Stockholm 2018-03-21 © Susanna Slöör