Enligt folktron tillhör vittrorna de osynliga som lever parallella liv med oss. Ragnar Persson bjuder kanske in till denna värld genom att motiviskt söka sig till Vitvattnet. Kanske är det i det norrländska barndomslandskapet som källan till hans bildvärld blottar sig, åtminstone för honom. Eller så ger han en dunkel förklaring till det närmast maniska framkallandet av figurer som bebott hans teckningar sedan debuten för drygt tio år sedan.
    I teckningen ”Vitvattnet” förs de parallella världarna och spåren samman; flickorna, ormarna, hästhuvudena tecknas eller klistras in i landskapet med två märkliga byggnader och stenmur framför. Förhållningssättet och tekniken påminner om de sagolandskap med tillhörande ark av klisterfigurer, som välsorterade hobby- eller leksakaffärer erbjuder. Här får rädslan för tomrummet fullt utlopp, om det nu inte är så att det är just tomrummet som visar sig utifrån den andra världens sätt att se.

Vitvattnet, 123x176 cm © Ragnar Persson

Nytt den här gången är Ragnar Perssons multiplar (vävnader) och keramiska skulpturer. Tematiskt vilar de i motsatsen till det besatta myllret. De pupillsvarta avgrundshålen eller ytorna har följt honom parallellt som bärande komponenter i tidigare teckningslandskap. Här återfinns en svart sol i ”Norr om Vitvattnet” som speglar sig eller fångar den speglingstömda, svarta vattenytan. Dessa hålrum eller stängda ytor återkommer som pärlor på tråd i vävnaderna från Vitvattnet och lånar ytligt form åt de keramiska skulpturerna, ett slags oorganiska kroppar som även återfinns i teckningarna som små högar av sten eller i form av en överdimensionerad myra, en skuggfigur från myren kanske. Det är välgörande att Ragnar Persson tar in dess nya uttryck i sin värld och här finns mer att hämta.

Stockholm 2018-02-07 © Susanna Slöör