Pilane skulpturpark bjuder åter på en varierad konst- och naturvandring. Det måste vara en utmaning att i mäktiga och vackra landskap presentera skulpturer så att de inte kvävs av naturens egen skönhet och kraft. Det gäller att skapa en dialog, där skulpturerna samspelar med sin omgivning. Genom att Pilane erbjuder så många enskilda “rum” blir det ofta lyckat. Vissa verk kan blicka ut över stora områden, medan andra placeras i en mer intim miljö.

Kvar från tidigare år finns Jaume Plensas Anna, ett enormt vitt huvud som fungerar som ett landmärke vida omkring. I övrigt presenteras helt nya verk. Man möts först av Hedvig Bergmans The Egg vars spröda skal skyddas av ett fodral i aluminium och strax intill har dess lock hamnat en bit bort. Kent Karlsson bidrar med en liten söt trio i brons i form av en uggla, en hare och en bulldog som i full endräkt blickar mot betraktaren. Ett försynt försvar för ett multikulturellt samhälle.
     Som en kontrast står Three Bears i brons av Laura Ford. Två gulliga, trumslagande björnar leds av en pistolbeväpnad björn som röjer vägen. Är det en annalkande fascism som anas?   

Olika leka bäst © Kent Karlsson	Three Bears © Laura Ford

Ett mer universellt grepp tar Ida Koitila med Earth och Helgi Gislason med Universum i människans tanke. De laborerar med idén att världsalltet finns samlat i både det stora och det lilla. Universum vidgar sig utåt i det oändliga men kanske också inåt i en allt mindre oändlighet. Någonstans i denna rymd befinner sig jorden och människan. Och i denna rymd befinner sig också i högsta grad Hanneke Beaumonts bronsskulpturer, som skildrar olika mänskliga själstillstånd, där verket Stepping Forward uttrycker modet att ta steget ut i det okända.

Årets kanske mest iögonfallande verk är Ocean Audioscope en skulptural ljudinstallation i cortenstål av Per Svensson. Här sugs vinden in från havet, komprimeras och förstärks genom en tubformad konstruktion och i dess smalare del kan man lyssna till allt från svag havsbris till rytande storm. I tuben finns också en ljudinstallation som spelar upp andra havsljud.
     Skulpturens form får mig att tänka på Luigi Russolos oljudsinstrument som han konstruerade på 1910-talet, med vilka han framförde oljudskonserter till publikens fasa eller entusiasm. Hans instrument finns inte kvar men Russolos manifest “L'Arte dei rumori” från 1913 har varit betydelsefull för den experimentella musikens utveckling på 1950-talet och framåt. Bland andra har John Cage lanserat idén att alla ljud är en form av musik och då är även de ljud som strömmar ut från Ocean Audioscope att betrakta som musik.

En Block © Tony Cragg

Tony Cragg har medverkat flera gånger och i år finns två verk varav En Block i brons har ett formspråk som skiljer sig från det jag sett tidigare. I denna skulptur finns ett yttre och ett inre rum som man når mellan smala, mjukt rundformade öppningar, vilket besökande barn snabbt upptäcker och finner små gömslen inne i skulpturen. Att dessa inre rum anas i de flesta av Craggs skulpturer har jag tidigare känt men de har inte gått att nå. Att skärma av sig inne i en skulptur och se dess former från en ny spännande vinkel är kanske något som Cragg kommer att arbeta vidare med.

Till skillnad från målare och grafiker så arbetar skulptörer med påtagliga och verkliga objekt i rummet. Målaren sysslar mer med att som en trollkonstnär lura ögat med illusioner. Resonemanget stämmer inte alltid men relativt ofta. Maria Miesenberger presenterar här Holding On, en stor ram i järn på vilken en figur klamrar sig fast i dess överkant. Inför detta verk upplever jag en målning som ramar in ett stycke natur och förvandlar detta landskap till en tvådimensionell bild.
     Det ger mig idén att Pilane mycket väl skulle kunna innehålla tvådimensionella bilder som tål slitage från vind och regn. Kanske skulle arrangörerna till ett annat år bjuda in några målare som får pröva på att utmana bergknallarnas uttrycksfulla formrikedom med “platta” och gärna färgstarka bilder.

Den dag i juli då jag besökte Pilane var parken mycket välbesökt, ofta familjer med barn och hundar, och man dukade upp sina picknickkorgar lite här och där i backarna. Denna form av utställningar är kravlösa och lockar ofta besökare som kanske aldrig ser en konstutställning på gallerier eller museer. Jag tror det kan öppna ögonen för många att för första gången uppleva konstens förtrollande värld.

Pilane 2018-07-20 © Jan Manker