Den högljutt skräniga, hatfyllt polariserade och milt sagt obegripliga plats vi idag tvingas leva i har liksom frätt sig in i Patrik Qvists maximalinstallation. De kryptiska imperativen och det snåriga bokstavsbollandet leder vilse lika säkert som en heldag bland åsiktsbloggar och förmånsvänner på Facebook. Inte heller demonstrationsplakatens disparata apeller ger någon egentlig lindring eller hopp om försoning. "Guilt", "Forget", "Marknadsliberal", "Save", "I't Jeff!" framstår som lika futila som någonsin "Jesus lever!" eller "Kilroy was here".

Det är en dystopisk konklusion Patrik Qvist lyckas förmedla. Se er själva, sådana är ni. Eller kanske mer precist: sådan är världen, i versaler talar vi till men inte med varandra. Som med barnets klara insikt och obefintliga agenda lyfter Qvist fram de predikament få av oss egentligen är villiga att acceptera.
    Men här finns också mängder av kreativ humor, som i de skulpterade lastpallarna vilka dånar ut sitt lätt imbecilla budskap "COMBOYS". Normalt är jag en övertygad motståndare till lastpallsestetiken som så banaliserat framför allt den alternativa konstscenen. Men det Patrik Qvist gör här med detta material är smått genialt. Även den pampiga obelisken tronande i rummets mitt är sammansatt av just lastpallar. Men det anas knappast, och är egentligen av mindre betydelse, förutom som tematiskt anknytande till lågstatusnivån och de triviala innehållen i plakaten och de övermålade reklamaffischerna.

Jag har med intresse följt Patrik Qvists konstnärskap sedan mitten av 2000-talet; det är en aktör som ständigt överraskar. Poetiska är hans små hyddor och skjul samt andra tänkbara alternativa boenden. Men med denna maximalistiska installation har han höjt ribban ytterligare. Det här är den absolut intressantaste utställning han hittills presenterat, med ett totalgrepp om det minst sagt svårhanterliga, men ack så vackra, utställningsrummet.

EXO, video, 2018 © Mattias Bäcklin (Klicka på bilden för hög upplösning)

I Lilla Galleriet, ännu en trappa upp, tar Mattias Bäcklin vid med sin anknytande dystopiska (framtids-)syn. Men inte heller den beskrivningen är riktigt sann; ekoxarna som slåss för sin överlevnad är urtida till seder och bruk, och deras kamp för hegemoni lika primitiv som någonsin människans.
     För sin fyra minuter långa video EXO har Mattias Bäcklin byggt upp en minivärld av kartonger och betong, som i det närgångna objektivets okular blir till krigshärjade gator och katastrofområden. Det regisserade skådespelet med ekoxar har dramatiska förtjänster likt i en fantasy- eller skräckfilm; videon är lika suggestiv som den är grym – om nu naturens sedvanliga ordning kan kallas grym.

Ytterligare två objekt ingår i utställningen: en av Bäcklins så minutiöst utförda teckningar och en bearbetad stock av massiv ek, vilken här får symbolisera ekoxarnas näringscentral. Det är nämligen ekens safter som drar de särpräglade insekterna till sig.
     Som helhet är Bäcklins tre verk både en tematisk förlängning av Patrik Qvists utställning och en helt fristående presentation. Även Bäcklin tillhör de konstnärer som ofta överraskar vad gäller tillämpningarnas art och metod. Här har han föredömligt lyckats förena flera av sina tekniker till essensen av det bäcklinska konstnärskapet.

Stockholm 2018-11-21 © Leif Mattsson