Det ligger ett förledande varmt och lättjefullt skimmer över Pontus Rauds svit av ögonblicksbilder från Haverdals strand. Vilande kroppar i sanden, en del skapligt rödbrända, andra fortfarande i det initiala stadiet att bli kvitt den värsta blekheten – stämningen är allmänt loj och förströdd.
     En inledningsscen kanske, för Rauds ärende tycks vara större än så. De solande kropparna, solitärer på badhandduk, blir en sinnebild för såväl ensamhet som avstängdhet. Strandens laddning av mångbottnad symbolik formar en distinkt ingång till en berättelse om yttre och inre uppmärksamhet och vårt gängse bemötande av omvärld och medmänniskor.

Här finns naturligtvis en invändning att göra – vi avfärdar inte andra individer per se men kanske är våra försök att nå fram och in genom ramverket till detta andra alltför ofta bara blinda försök? Vad krävs? Saknas hängivenhet, empati?
     Raud talar i sin programtext om relationer som ”märkligt närvarande i oss”. Kanske att betrakta som en materielös upplevelse i kontrast till det förgängliga – den mänskliga kroppen inberäknad. Talar vi i termer av tid finns det således all anledning att skärskåda sin egen försjunkenhet.

Nödvändiga relationer © Pontus Raud

Det relationella är nu en abstraktion som saknar egen form. Rauds momentana, ibland skissartade formuleringar syns leta efter att komma begreppet nära. Verket Ovissheten i en relation är inte bara intressant för att den visar en kvinna i burkini, men blicken skärps lite extra när vi genom bildernas jämsides positionering tvingas byta perspektiv: burkini-badbyxa-burkini-badbyxa. Det är genialt i sammanhanget och begreppsliggör på sitt sätt det både politiserade och demoniserade ordet skillnader. Talar vi relationer talar vi också oundvikligen om skillnader vare sig de är genetiska, kemiska eller utgörs av variationer i färg och form. I förlängningen, för att referera till Deleuze, är det ändå fråga om en kreativ åtskiljande kraft – om vi nu bara förmår se den så.

Det finns ett återhållsamt dystopiskt drag hos Raud som naturligtvis förstärks eller rent av framkallas av utställningens stora mängd bilder av ensamma kroppar. Trots det ödesmättade finns en avspändhet i de enskilda verken som ibland kan luta åt det humoristiska – eller rent av dråpliga som i Härifrån till Nuet, där en trio i badmundering plötsligt konfronteras med en grupp vitskjortade demonstranter. Men skrattet fastnar snart i halsen, för om kausalitet råder (för att referera till Raud) blir den logiska följden att den metaforiska slummern på badhandduken utgör ett av de två fenomenen.
     Men det går förstås att uppleva Pontus Rauds måleriska bilder som enbart ögonblick där olika utsnitt och bildsegment lekfullt återkommer i nya sammanhang. Rauds hantering av sitt medium är bara det ett nöje – den spatlade oljepastellen, ibland pastos och modellerad – ibland så uttunnad att den snarast får laveringens lätthet, stannar länge kvar på näthinnan.

Norrköping 2018-09-12 © Lotta Ekfeldt