Det är nu drygt tio år sedan Torsten Renqvist gick ur tiden. På Bror Hjorths Hus ges under sommaren en (numera) sällsynt möjlighet att återknyta kontakten med – eller för första gången upptäcka – denne för svenskt vidkommande så betydelsefulle konstnär. Det handlar om ett väl sammansatt koncentrat av Renqvists verk. Företrädesvis är det i rollen som skulptör han här framträder, vilket är rimligt då han redan 1967 lämnade grafiken och måleriet för att huvudsakligen ägna sig åt tredimensionella material.

Utställningens centralverk är utan tvekan Hyndan, en nära 2,5 meter hög träskulptur som i normala fall är placerad på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Inspirationen är hämtad dels från en verklig sittande hund, dels ur metaforiken från staden Roms symbolgestalt, den ammande varghonan. Torsten Renqvist kombinerar här på ett för honom så typiskt sätt det ömkansvärda i djurets pose och karaktär med det monumentala i kraft, teknik och skala. Resultat är ett slags tidlös modersgestalt, en madonnabild i grovhugget trä.

Utställningsvy. I förgrunden Mannen i buren, 1968 © Torsten Renqvist

Torsten Renqvists tematik inom de skulpturala verken rör sig i huvudsak mellan tre stationer. Först har vi humanismen – de återkommande skildringarna av människan som gestalt och åtbörd, samt symbolerna för livet självt, ofta via antropomorfa djurkaraktärer.
     Därefter kommer de metaforiska eller filosofiska tillämpningarna av tes och teori, vanligen reflekterande över ett religiöst eller historiskt arv. Inflytandet från östeuropeisk sakral tradition är påtaglig; verket Bön är i sammanhanget ett talande exempel.
     Den tredje polen, som inte på något vis är mindre betydelsefull än de övriga två, är själva taktiliteten och känslan för materialets avgörande roll i gestaltningen. Här har träet, ofta av enklaste sort, kommit att bli Renqvists signum per definition. Något som naturligtvis passar utmärkt i det sammanhang han här presenteras, i skulptören Bror Hjorths Hus i Uppsala.

Natten © Torsten Renqvist

Så främmande och ändå så bekant hela Torsten Renqvists tematik och tillämpningar kan förefalla idag. Hans engagemang i form och känsla, med empatin som näring, var djupt förankrat i de stora frågorna om liv och död. Och detta skildrat via form, gestalt och utförande – inte via bibringade texter eller tilltvingade programförklaringar.
     När Torsten Renqvist, via sitt sätt att gestalta och bearbeta, öppnar för filosofiska eller humanrelaterade reflektioner där det autonoma jaget har fullt mandat, så handlar det inte om något slutstreck. Renqvist var inte det absolutas apostel. Men hans verk bjuder ändå på möjliga inläsningar där handlingen som sådan inte alltid tycks befria människan. Snarare är det den mentala insikten som har den förlösande potentialen.
     Jag tänker exempelvis på skulpturen Mannen i buren, som knappast är något så simpelt som en skildring av en fysiskt inburad människa. Det predikament mannen befinner sig i verkar snarare vara av metafysiskt eller introspektivt/symboliskt slag. Är han sin egen fångvaktare?
    "Vi tänker på nyckeln, var och en i sitt fängelse", skriver TS Eliot i ett slags förebådande kongenialitet med Renqvists mångbottnade verk. Om Torsten Renqvist kände till citatet från Eliots lyriska epos Wasteland förtäljer inte historien, men som intellektuell och språkligt intresserad är det fullt möjligt. På det allegoriska planet löper nämligen Renqvists och Eliots metaforiska världar delvis längs parallella spår. De delar också den djupa tilltron till allvaret, något som sommarens utställning på Bror Hjorths Hus ger åtskilliga exempel på.

Uppsala 2018-07-03 © Leif Mattsson